När jag för några dagar sedan, vid lämningen på dagis, som vanligt hade samlat mig för att le och vinka farväl till mitt skrikande barn, hände plötsligt någonting nytt. Korvas började inte skrika, utan satt lugnt kvar i frökens knä och vinkade, när jag gick ut genom dörren. Det kändes som om det var början på en helt ny era och det var med blandade känslor jag promenerade bort från dagis. Naturligtvis var jag lättad och glad över framstegen, men den där sidan som hela tiden vill bli älskad och behövd till varje pris, blev lite bestört över hur lätt hon tog farvälet. Men jag ville inte lyssna för mycket på snyftarsidan, den är inte konstruktiv. Istället bestämde jag mig för att helt och hållet glädjas åt Korvassons nya stabilitet.

Jag är väldigt glad över att hon har hamnat där hon har hamnat och det syns långa vägar att personalen verkligen tycker om att jobba med barn. Det är alltid roligt att se människor som trivs med sina jobb, men glädjen förstärks onekligen när deras jobb också råkar vara att ta hand om ens barn. Sen kan det kännas lite märkligt, när jag tänker på det, att Korvas redan har utvecklat helt egna relationer oberoende av Lisa och mig. Hon är en fristående individ som har ett umgänge med både vuxna och barn som vi knappt känner. Det är fint tycker jag, märkligt men fint.

Från att ha vetat precis allt som har hänt Korvas varje dag, från varje liten tugga mat till minsta lilla fis, så är det en stor omställning att plötsligt ha stora glapp på flera timmar, då man inte vet ett smack om hur det har varit. Man suger nyfiket åt sig av det som personalen berättar om dagens händelser. När Korvas har lärt sig prata ska jag ställa tusentals frågor om hur det har varit. Jag tror att det gäller att passa på att fråga så mycket det går medan man har chansen, för när hon blir elva, tolv så slutar det hända saker. Det vet jag därför att vi frågar Molly varje dag och varje dag får vi till svar:

”Ingenting”

Idag var Korvas och jag på det sista babysimmet, kanske någonsin. Vi badar gärna mer i framtiden men vi har inte anmält oss till någon fortsättningskurs. Det är lika bra att ta en paus nu, Korvasson är fortfarande totalt ointresserad av att vara med på övningarna. Ointresserad är egentligen för milt uttryckt, hon är snarare enormt angelägen om att inte vara med på övningarna och hänger runt halsen på mig hela tiden. Sedan har jag heller inte riktigt vant mig vid att ha ett gående barn i omklädningsrummet. Processen av- och påklädning blir så enormt mycket mer tidskrävande när objektet för av- och påklädningen ständigt springer iväg.

Hon sov inte på dagis idag heller. Enligt uppgift låg hon klarvaken i tjugo minuter, innan hon fick för sig att hon skulle börja babbla för fullt. Eftersom hon då riskerade att väcka de barn som faktiskt tog tillfället i akt att sova, togs hon ut ur rummet. Efter babysimmet var hon så slut att vi bestämde oss för att natta henne en timme tidigare.

Med vällingflaskan i munnen somnade hon i mitt knä och fick sedan krypa direkt ner i sängen, utan sagostund.

Jag tycker verkligen inte om de dagar då jag knappt hinner träffa Korvas. Idag var en sådan dag. Vi sågs lite på morgonen, men sedan jobbade jag under timmarna mellan dagis och nattning, så morgonstunden var allt jag fick. Man skaffar ju inte barn för att inte träffa dem, det vore ju sjukt. I och för sig skulle jag nog inte säga att jag var med och skaffade Korvas av någon annan anledning heller. Hon skaffade sig själv kan man säga, helt anledningslöst. Men inte desto mindre vill jag träffa henne mest hela tiden.

Jag är inte alls i form nu och då känns det extra jobbigt att inte träffa henne. Höstbluesen har slagit till, med känslan av att allt är skit. När höstbluesen slår till känner man sig orkeslös, oinspirerad och dålig på allt man företar sig. Höstbluesen är inget tillstånd man vill vara i permanent. Höstbluesen är botten. Då menar jag inte botten som i att man inte kan komma lägre, inte alls. Man kan komma mycket lägre. Jag menar bara att ingenting är särskilt kul och att man känner sig dålig, inte mer med det. I förhållande till självmordshumör är höstbluesen närmast ett glädjetillstånd. Man känner att man är dålig men att det är långt kvar till botten och att man därför borde vara glad. Glad för att man bara är lite ledsen över sin dålighet.

Så nu lutar jag mig tillbaka, med en liten knut i magen för att jag saknar Korvas, och med ett nöjt litet leende på läpparna, för att det är så långt kvar till botten.

Nu är förberedelserna i full gång (med ett snabbt litet avbrott för ett blogginlägg) inför den lilla middagsbjudning vi ska ha här ikväll. På menyn står det strömming med potatismos och rårörda lingon. Jag älskar strömming och skulle kunna äta det varannan dag utan att tröttna. Hoppas att våra gäster också uppskattar den feta fisken.

Mitt lilla dilemma är att jag har en halv krabba i kylen, som Lisas mamma hade med sig igår. Hon hade med sig två krabbor, men min halva är kvar till idag. Problemet är alltså när jag ska hinna äta krabban. Att kasta en halv krabba är ju inte att tänka på, men inte heller att dela den på sju. Samtidigt skulle de flesta gäster anse sig illa behandlade om de blev serverade strömming, medan värden åt krabba. Följaktligen kommer jag att behöva äta den sent ikväll, kanske rent av inatt. När de andra har gått och lagt sig kommer jag, likt en tjuv, att smyga mig fram till kylen och slafsa i mig krabban. Men jag är ingen tjuv, jag är bara en kille som vill äta upp min halva krabba.

Det andra problemet är att dammsugaren lade av igår och det är en så fruktansvärt tråkig utgift att köpa en ny. Det är ungefär lika spännande som att köpa toapapper, fast mycket dyrare. Eller lika spännande som att läsa det här inlägget, fast mycket, mycket dyrare.

Inlägget är i alla fall gratis.

Jag hade mina skäl till att det blev två dagars blogguppehåll för ett par dagar sedan. Textikel var fullt upptagna med ett jobb som krävde dygnets alla vakna timmar. Inför jobbet så hände någonting väldigt roligt, som jag tänkte att jag absolut måste blogga om, men som jag sedan glömde bort. Nu kom jag på det igen.

Vi skulle träffa utställningschefen för det museum som hade beställt våra texttjänster, över en lunch. Jobbet var redan vårt så det var väl kanske inte jättemycket som stod på spel, men man är ju ändå mån om att göra ett gott intryck. Vi fick en liten rundvandring i museet, med lite förklaringar och tankar om den utställning vi skulle skriva texter till, och sedan gick vi ner till lunchrestaurangen.

Mitt i matkön, där jag stod med min bricka och pratade med utställningschefen, var det någon som knackade mig på axeln. När jag vände mig om stod det en tjej där som jag aldrig hade sett tidigare. Hon berättade att hon var ett hängivet fan av Korvasbloggen och att hon tyckte att jag skrev fantastiskt bra. Jag blev naturligtvis jätteglad, men hade lite svårt att koncentrera mig därför att jag var så medveten om vilken, nästan komisk, situation jag befann mig i. Här stod jag bredvid en människa som just skulle beställa en texttjänst av mig och mina medarbetare, och så kommer det fram en helt främmande människa, som helt ovetande om anledningen till varför jag var där just då, säger att jag skriver jättebra. Hur sannolikt är det? Det låter ju nästan som ett beställningsjobb. Tack för den!

Hoppas att jag var trevlig mot dig. Glad blev jag i alla fall!

Man säger ju att bilder aldrig ljuger, men jag hävdar bestämt motsatsen, nämligen att de nästan alltid ljuger. Kameran kan göra någonting som inte ögat kan, den kan frysa bråkdelen av en sekund, så att man i efterhand kan studera samma bråkdel i all evighet. Bilden står stilla, men det gör aldrig verkligheten. Ögat sammanfattar och ser rörelser.

Tänk hur ofta man ser bilder på människor man känner och tycker att de ser väldigt roliga eller konstiga ut, därför att de ser helt annorlunda ut mot i ”verkligheten”. Ofta kan det vara en min som man inte alls känner igen på bilden. ”Men den där minen gör ju aldrig hon eller han”, kanske man tänker. Och det är ju riktigt, hon eller han gör säkert aldrig den minen i verkligheten, det är nog inte ens en min man ser på bilden. När man känner igen en persons min, till exempel ett leende, så beror ju det på att det är en min som personen ofta stannar upp vid, en vilomin kan man säga. En min man stannar så länge vid så att ögat hinner uppfatta den och så småningom känna igen den.

Alla människor har massor med sådana ”vilominer”, som karaktäriserar just dem. Men när man tar en bild är det ingenting som hindrar kameran från att fånga sin bråkdel av en sekund mittemellan två vilominer.  På bilden sedan liknar det en min, eftersom den är stilla. Kameran har sett något som ögat aldrig hinner se och som taget ur sitt sammanhang, nämligen rörelsen, blir konstig och ”osann”.

När man har sin egen blogg har man ju makten att bestämma över vilka bilder man väljer att publicera. Det ger mig en viss tillfredställelse när jag tänker på att som läsare kan man aldrig riktigt veta om bilden jag publicerar är ”sann” eller inte. Den bild som kanske bäst representerar Korvas riktiga utseende kanske är den här.

Det vet man inte om man inte har sett henne i verkligheten.