På tisdagar har Molly matdag. En uppgift som hon har börjat sköta ganska bra på sistone. När jag berömde henne för sin goda insats sa hon: ”Ja, men det är liksom ingen idé att klaga längre, jag kommer ända att behöva hålla på med det här tills jag är arton, och då måste jag laga all mat själv”. Sen pratade hon drömmande om hur mycket mamma scans köttbullar hon skulle äta när hon flyttat hemifrån.

Till middagen i tisdags hade hon en av sina bästa vänner som medhjälpare och tillsammans gjorde de morot och purjolöksoppa, som serverades med rågbröd. Korvas låg och sov, Lisa var borta och Sverker satt inne i arbetsrummet och spelade poker, så det var bara jag och flickorna till bords. Molly började leka med sin smörgås och gegga med smöret och höll upp det mot sin vän och sa ”sarre” och fnissade lite. Jag tänkte att jag inte skulle lägga mig i det där och hade ögonen fästa på morgontidningen framför mig, men jag kände hur deras blickar var riktade mot mig när Molly plötsligt sa till sin vän: ”Han vet nog inte vad sarre är”. Nu var det omöjligt för mig att inte lägga mig i. ”Va!”, utbrast jag, ”skulle jag inte veta vad sarre är!?” Flickorna rodnade och började skratta och jag kände mig närmast förnärmad. ”Jag visste vad sarre var långt, långt, långt innan du föddes”, fortsatte jag.

Det finns någonting ganska rörande i hur barn tror att nya ord, eller företeelser, för dem är nya för hela världen. Att de har varit med och uppfunnit dem. Jag känner igen det där mycket väl. Sedan finns det också någonting ganska rörande med vuxna som blir närmast upprörda när deras barn inte tror att de vet vad sarre är.