Jag tycker verkligen inte om de dagar då jag knappt hinner träffa Korvas. Idag var en sådan dag. Vi sågs lite på morgonen, men sedan jobbade jag under timmarna mellan dagis och nattning, så morgonstunden var allt jag fick. Man skaffar ju inte barn för att inte träffa dem, det vore ju sjukt. I och för sig skulle jag nog inte säga att jag var med och skaffade Korvas av någon annan anledning heller. Hon skaffade sig själv kan man säga, helt anledningslöst. Men inte desto mindre vill jag träffa henne mest hela tiden.

Jag är inte alls i form nu och då känns det extra jobbigt att inte träffa henne. Höstbluesen har slagit till, med känslan av att allt är skit. När höstbluesen slår till känner man sig orkeslös, oinspirerad och dålig på allt man företar sig. Höstbluesen är inget tillstånd man vill vara i permanent. Höstbluesen är botten. Då menar jag inte botten som i att man inte kan komma lägre, inte alls. Man kan komma mycket lägre. Jag menar bara att ingenting är särskilt kul och att man känner sig dålig, inte mer med det. I förhållande till självmordshumör är höstbluesen närmast ett glädjetillstånd. Man känner att man är dålig men att det är långt kvar till botten och att man därför borde vara glad. Glad för att man bara är lite ledsen över sin dålighet.

Så nu lutar jag mig tillbaka, med en liten knut i magen för att jag saknar Korvas, och med ett nöjt litet leende på läpparna, för att det är så långt kvar till botten.