Hon kallar mig för mamma igen Korvasson. Det är inte särskilt många tillfällen som hon har kallat mig pappa, men hon har i alla fall haft den goda smaken att inte kalla mig mamma på ett tag. Men nu har hon satt igång med det igen. ”Mamma” ropade hon högt och förvånat och pekade på min datorskärm, när jag satt med henne i knät idag och det rullade upp en bild av mig på skärmen. ”Nej det där är inte mamma, det är pappa” sa jag och då log hon stort och klappade med handen mot sitt bröst, som hon gör varje gång jag frågar var pappa är. Men varje gång någon annan frågar pekar hon på mig.

En morgon för ganska länge sedan (ur ett Korvasperspektiv), när Lisa och Korvas hade stigit upp före mig och jag var på väg nerför trappan, så blev Korvas riktigt glad när hon såg mig och ropade ”hej pappa”. Både Lisa och jag blev väldigt överraskade. Vi blev gemensamt överraskade över att det var en mening, men för egen del blev jag än mer överraskad över hur glad det gjorde mig att bli kallad pappa. Det kändes rent fysiskt, som när någon klämmer en i sidan för att kittlas, fast på ett behagligt sätt. Alltså det kändes inte som att bli klämd i sidan på ett behagligt sätt. Det kändes inte som att bli klämd i sidan över huvud taget, men det var en lika stark fysisk förnimmelse som när man blir klämd i sidan på ett obehagligt sätt – fast behagligt. Alltså att man ganska häftigt rycker eller spritter till, men i det här fallet inombords. Men det känns inte alls på samma sätt när hon kallar mig för mamma. I så fall hade jag känt ett ryckande välbehag mest hela tiden.

Jag vet inte varför det känns så bra att bli kallad pappa, hon vet ju vem jag är och jag vet att hon tycker om mig även när hon inte kallar mig för någonting över huvud taget.  Men när hon säger pappa känns det speciellt, som en bekräftelse på att vi hör ihop, att även hon ser oss som någonting självklart. Någonting att räkna med.

Och jag blev också väldigt glad när Molly sms:ade ”grattis på fars dag, styvfader” till mig igår. Det kändes också som någon sorts bekräftelse, även om det förmodligen inte var menat så.

Nu kanske det låter som att det enda som gör mig glad är att bli kallad pappa hela tiden, men så är det inte. Jag kan känna glädje och bekräftelse på andra sätt också, och även jag har en gräns för hur mycket jag vågar begära.

Det går således bra att kalla mig Daniel i kommentarerna, även i fortsättningen.