Vi fick bråttom igår, efter att vi hade legat och dragit oss i sängen Korvas och jag. Korvas hade ledigt från dagis och vi skulle gå på hennes livs första teaterföreställning. Vi hade en buss att passa och jag försökte skynda avslappnat, så att min stress inte skulle överföras på Korvasson. Samtidigt som jag rafsade på henne overallen gjorde jag ljudeffekter för när blixtlåset drogs upp och för när kardborrbanden på hennes skor spändes åt. Allt för att hon skulle tänka att om man har tid att göra ljudeffekter kan det sannerligen inte vara särskilt bråttom, och att hon som litet barn lugnt kunde leva vidare i trygg förvisning om att vi var är ute i god tid. Jag vet inte om jag lyckades, men hon skrattade i alla fall när vi sprang nerför trapporna. Det är sju halvtrappor ner och för varje trappa växlade jag sätt att attackera trappstegen. Snabba språng i en, vartannat trappsteg i en annan och snabba stopp i en tredje, och så vidare.

Bussen stannade precis utanför Teater Tre på Rosenlundsgatan, så vi hade till och med några minuters marginal på vår sida när vi steg av. I entrén mötte oss ett hav av barn. Det var dagisgrupper med barn som alla verkade vara äldre än Korvas. De flesta av dem pratade i alla fall. Men eftersom föreställningen riktade sig till 2 – 4åringar, så var det helt i sin ordning. Sedan kom skådespelarna ut i foajén för att försäkra sig om att alla barn hade lyckats få av sig sina ytterkläder och att det var fritt fram för att sätta igång med skådespelet, och sedan gick alla ner till scenen.

Föreställningen hette ”Halli Hallå” och handlade om ”mitt och ditt”, problem som kan dyka upp när man är liten och ska leka med någon annan. Handlingen kretsade runt en blå boll som var otroligt åtråvärd och som båda skådespelarna ville leka med, men som bara en av dem ägde. Här märktes ålderskillnaden tydligt, Korvas satt knäpptyst medan de andra barnen skrattade så att de kiknade och gormade och skrek. ”Bollen är där bakom buskarna!”. Eller som svar på när en av skådespelarna (den som inte ägde bollen) påstod att man får det man hittar: ”Näej, det får man inte alls det, det har min storebror sagt”. Jag märkte att jag själv satt och skrattade, åt barnens enorma engagemang och inlevelse. Korvas däremot var så tyst att jag flera gånger trodde att hon hade somnat, men varje gång jag böjde mig fram för att titta på henne satt hon med stora ögon och bet sig i pekfingret och var fullt fokuserad på allt som hände.

I tre fjärdedelar av föreställningen satt hon så, benhårt koncentrerad och utan att missa en sekund av det som utspelade sig på scenen, men sedan hände någonting. Det var någonting i pjäsen som tog den mognad som uppstår mellan ett och ett halvt och två års ålder i anspråk och då tappade Korvas intresset. Då ville hon hellre krypa på stolsraderna. Men de tre fjärdedelar hon såg sög fullkomligt musten ur henne. Bara några minuter efter att vi rullat ut på gatan, däckade hon plötsligt i barnvagnen, totalt utmattad av alla intryck.