Den senaste veckan har Korvas visat upp en helt ny medvetenhet. Som att någon liten del i hennes hjärna precis har växlat om från ett slumrande tillstånd, till att vara fullt aktiverat för omvärlden. Till och med en morgontrött Molly reagerade och tittade på mig med stora förvånade ögon, när hon kom ner till frukostbordet häromdagen och Korvas utbrast ”titta där” och pekade på sin tallrik.

En annan mening hon har börjat säga, som rimmar men som betyder någonting helt annat, är ”sitta här”, samtidigt som hon slår med handflatan mot någon av stolarna. Och det gäller de vanliga stolarna – vuxenstolarna. Det är ett nytt önskemål, på gränsen till ett krav, från Korvassons sida – att tillåtas sitta på de vanliga stolarna. Och när hon gör det känner hon sig stor tror jag, kanske rent av lite viktig. Själv känner jag en viss seger i att även Lisa, som är så noga med att de små barnen måste förstå ordens fulla innebörd för att de ska räknas som ord, har svårt att förneka att Korvas faktiskt menar att hon vill sitta på stolen när hon bankar på den och säger ”sitta här”. Vi är rörande överrens den här gången, det kan inte vara en slump. Idag satt hon bredvid mig på en stol och knappade för fullt på Lisas mobiltelefon och låtsades ringa säkert tjugo samtal, och varje samtal inledde hon med ”hej, ja…”.

Och igår när vi var ute och gick med henne i barnvagnen somnade hon helt tvärt, från att ha varit klarvaken. Lisa tittade på mig och sa: ”Jäklar, vad hände där?”. Och så låg hon så länge, länge för att plötsligt slå upp ögonen och börja skratta. Hon hade lurat oss! Hon lyckades spela oss ett spratt genom att ligga och blunda, i vad som för ett så litet barn måste betraktas som en evighet, så att vi tänkte att hon måste ha somnat på riktigt.

Idag på tunnelbaneperrongen, på väg till en liten inflyttningsfika, var hon helt uppslukad av allt som hände runt omkring henne, med munnen formad som ett litet ”o”, och när hon plötsligt fick syn på den rörliga skylt som visar när tunnelbanan ska komma utbrast hon högt ”OJ”.

På inflyttningsfikat träffade vi en pojke som hade klätt ut sig till Darth Vader, med mask och mantel och hela baletten. En imponerande syn. ”Titta Korvas” sa jag ”där är Darth Vader”. Men precis när jag hade sagt det rättade pojken mig, med en sådan där irriterande viktigpetterröst som barn kan ha, och sa: ”Nej, jag är Darth Malm”. ”Darth Malm!”, upprepade jag högt och förvånat och vände mig åter till Korvas och sa att jag måste ha misstagit mig, att det här inte alls var Darth Vader utan Darth Malm. Jag sa det med en ton som om jag förväntade mig att Korvasson skulle förstå det komiska i situationen.

Men hur medveten hon än har blivit, så förstod hon inte det fullständigt orimliga i att kalla sig själv ”Darth Malm” om man förväntar sig någon som helst respekt.