Igår hände någonting som väckte slumrande känslor. Jag skulle ha jobbat, men så fick jag ett samtal om att jobbet eventuellt var inställt, men bara kanske, och hur som helst så skulle det i alla fall inte vara något jobb den dagen. Dagen var avsatt för jobb, även om jag i ärlighetens namn inte var särskilt sugen, men plötsligt hade jag en dag framför mig som var helt öppen. Jag blev otroligt upplivad av beskedet och kände det som att allt var möjligt – som om ett nytt svart hål i mitt eget universum hade uppstått, som jag kunde fylla med precis vad jag ville. Jag hade redan lämnat Korvas på dagis och ville jag skulle jag kunna gå tillbaka till sängen och bara sova, eller så skulle jag kunna sätta igång med något projekt som varit vilande under en längre tid. Eller bara läsa, eller ta en promenad, eller gå på ett museum. Jag satt ner i säkert en timme och bara kände känslan av frihet – känslan av att äga min egen tid. En känsla som jag älskar att ha, men som jag inte har känt så ofta på senaste tiden.

Egentligen är det inget unikt för mig att ha dagar då jag skulle kunna göra vad jag vill. Det är så jag har lagt upp mitt liv, genom att välja tid framför pengar. Men på senaste tiden har känslan av frihet inte kommit i samband med dessa dagar. Möjligen beror det på att jag, i högre grad än tidigare, har ”märkt” dagarna med saker som jag ska ägna mig åt, och i samma sekund som man gör ett val blir det på bekostnad av någonting annat. Allt är inte längre möjligt, i alla fall inte just då – man kan ju inte gå på museum och sova samtidigt. Den största friheten och känslan av att allt är möjligt är alltså i fantasistadiet, inför själva aktiviteten. Förut hade jag sällan någonting planerat, då kunde jag sitta hela dagar och läsa på något kafé, eller bara drömma mig igenom dagen, därför att jag trivdes så bra i det skede där allt var möjligt. Man kan säga att jag gjorde vad många kallar för ingenting, men som i själva verket också är någonting.

Om man hårddrar det skulle man kunna säga att jag har drömt mig igenom en tredjedel av mitt vakna liv, ungefär åtta år. Då har jag dragit bort sömnen, ett snitt på sju timmar per natt, och delat överskottet (mitt vakna liv) på tre. ”Dagdrömma och fantisera i åtta år, det är inte möjligt”, kanske ni säger.

”Jo”, svarar jag då, ”det är just då allt är möjligt”.