De har ringt mig tre gånger från Gomorron Sverige apropå det inlägg jag skrev för ett par veckor sedan, när jag var förbannad på ett uttalande som deras barnexpert, psykoterapeuten Louise Hallin, gjorde. De frågade mig om jag kunde tänka mig att vara med i tv-soffan och diskutera med Louise och någon annan expert som inte delar hennes uppfattning.

Sådant där får mig att må fysiskt illa, det är verkligen inte en situation som frestar mig. Att skriva är en sak, men att vara nervös och hitta de rätta orden där och då, är en annan. Samtidigt så tyckte jag att det var ett bra initiativ och det kändes fel att säga nej. Jag skulle alltså vara där i egenskap av en pappa som har gjort så som Louise Hallin anser att man absolut inte ska göra. Varit hemma med mitt barn ALLDELES för tidigt.

Hur som helst sa jag ja och var sedan skitnervös, men tänkte att det var för en bra sak. Jag vet att det finns många som aldrig ens har tänkt tanken på att det skulle kunna vara ett möjligt alternativ, att dela tiden med sitt barn från början. Inte för att de nödvändigtvis tycker att det är fel, utan för att de av tradition inte tänker på det över huvud taget. Man gör som man alltid har gjort. Och då tänkte jag att någon av dem kanske kunde inspireras när de fick se ett nagelbitande nervvrak på tv som faktiskt hade provat.

I morse skulle det ha varit, men så kunde inte Louise Hallin och då ställdes det in. När de äntligen hade hittat en tid då den andra experten kunde, så kunde inte Louise. Då blev jag plötsligt besviken. Visserligen lättad men besviken. Och Molly som var riktigt peppad, även om hon tyckte att det var jobbigt att hon skulle behöva gå upp så tidigt för att se programmet. ”Men är Daniel typ värsta kändisen”, hörde jag hur hon frågade Lisa i köket. Hon uppmanade mig också att förbereda mig på vad jag skulle säga, så att jag inte skulle framstå som värsta idioten. Att göra henne besviken kändes också tråkigt.

För att nästan ha varit med i Gomorron Sverige är liksom inte riktigt samma sak.