Hon springer runt och skriker både mamma och pappa nu. Äntligen verkar hon ha förstått skillnaden, även när hon själv säger det. ”Pappa.” Hon smakar på ordet, skriker det, testar det i olika tonlägen och har förstått att det är ett anrop på vilket jag svarar. Ett enormt steg i kommunikationen, att kunna påkalla någons uppmärksamhet, som inte ens befinner sig i samma rum. Revolution!

Och sångerna. ”Akta dig, akta dig” och ”lilla katt, lilla katt”. Och så svaren på ”tänk om jag hade en liten, liten apa. Ompa, ompa fallerallera”. Men i Korvassons version blir det: ”Opa, opa blädeblädeblä”. I brist på förmågan att kunna säga ”fallerallera” lipar hon alltså snabbt fram och tillbaka så att tungan slår mot överläppen. En underbar syn. Fort upp med videokameran och då slutar hon, blir medveten om att hon är uttittad. Men till slut fick vi några åtråvärda bilder – ett tidsdokument. Och jag envisas med att säga dagens datum på inspelningarna, därför att jag vill kunna veta precis när det var, men orkar inte sätta mig ner med instruktionsboken för att ta reda på hur man ställer in datumfunktionen. Jag försöker säga det avslappnat, som om det vore helt naturligt för mig att uttala varje dags datum högt. Det är det inte. Jag är säker på att jag kommer att rodna när jag tittar på filmerna om några år.

Vad jag inte alls kan förstå, från de bilder jag publicerar, är hur det kan undgå någon att Korvas närmast är en identisk kopia av mig.