På måndagarna håller Korvas ett hårdare tag om min hand (eller runt pekfingret för att vara precis), när jag ska lämna henne på dagis. Jag bär henne alltmer sällan, även om det går betydligt fortare att bära, men jag tycker verkligen om känslan att gå hand i hand med henne. När jag var liten så var det så jag föreställde mig hur det skulle vara att ha barn när jag blev stor . Att jag skulle gå och hålla det i handen. Det var en fin bild. Och det är fint även i verkligheten – kanske till och med ännu finare. Men det är svårt att jämföra en känsla man hade när man var liten med en man har när man är stor. Då kände man oftare känslan, utan att väga och analysera den. Nu gör jag ofta båda och det är inte omöjligt, kanske rent av troligt, att analysen stjäl lite från känslan.

När vi går hand i hand genom grinden in till avdelningen på dagis, känns det också mindre som att jag lämnar henne. I alla fall för mig. Vi går helt enkelt dit tillsammans och sedan stannar hon kvar och jag går. Men på måndagarna har en viss blygsel hunnit fästa sig i kroppen på henne, som får hennes grepp runt mitt finger att hårdna, och så gnäller hon när jag försöker lossa hennes hand. När hon sedan sitter i knät på någon i personalen är hon lugn, men med nedslagen blick. En lite uppgiven blick som uttrycker besvikelse och som skiljer sig från de kraftiga reaktioner som ägde rum i början när man lämnade henne. Nu vet hon precis vad som händer och det finns inte ett uns av rädsla i hennes uttryck, men en visshet om att hennes pappa ska lämna henne.

Hon älskar att vara på dagis och vet nog att även denna dag, med största sannolikhet kommer att bli bra. Och jag tvivlar inte en sekund på att hon har börjat stoja och skratta innan jag ens har hunnit lämna området. Men i just det ögonblicket när jag ska gå är hon besviken på mig. Och just det ögonblicket är mitt sista med henne på flera timmar. Hon tittar knappt åt mitt håll när jag ler och vinkar hej då.

Och jag går iväg med en klump i magen.

Hon springer runt och skriker både mamma och pappa nu. Äntligen verkar hon ha förstått skillnaden, även när hon själv säger det. ”Pappa.” Hon smakar på ordet, skriker det, testar det i olika tonlägen och har förstått att det är ett anrop på vilket jag svarar. Ett enormt steg i kommunikationen, att kunna påkalla någons uppmärksamhet, som inte ens befinner sig i samma rum. Revolution!

Och sångerna. ”Akta dig, akta dig” och ”lilla katt, lilla katt”. Och så svaren på ”tänk om jag hade en liten, liten apa. Ompa, ompa fallerallera”. Men i Korvassons version blir det: ”Opa, opa blädeblädeblä”. I brist på förmågan att kunna säga ”fallerallera” lipar hon alltså snabbt fram och tillbaka så att tungan slår mot överläppen. En underbar syn. Fort upp med videokameran och då slutar hon, blir medveten om att hon är uttittad. Men till slut fick vi några åtråvärda bilder – ett tidsdokument. Och jag envisas med att säga dagens datum på inspelningarna, därför att jag vill kunna veta precis när det var, men orkar inte sätta mig ner med instruktionsboken för att ta reda på hur man ställer in datumfunktionen. Jag försöker säga det avslappnat, som om det vore helt naturligt för mig att uttala varje dags datum högt. Det är det inte. Jag är säker på att jag kommer att rodna när jag tittar på filmerna om några år.

Vad jag inte alls kan förstå, från de bilder jag publicerar, är hur det kan undgå någon att Korvas närmast är en identisk kopia av mig.

Allt har blivit mycket lättare nu, sedan avtalet tecknades. Det finns alltid en liten spänning där, innan man har löst det praktiska, som känns och som hämmar skapandet. Ett litet papper, en signatur och spänningarna släpper. Luften blir ren och fri från irritation och fri från friktion. Det finns inte längre några ”men vad händer om?” och två pennor har blivit som en. 

Härifrån finns inga gränser.

De har ringt mig tre gånger från Gomorron Sverige apropå det inlägg jag skrev för ett par veckor sedan, när jag var förbannad på ett uttalande som deras barnexpert, psykoterapeuten Louise Hallin, gjorde. De frågade mig om jag kunde tänka mig att vara med i tv-soffan och diskutera med Louise och någon annan expert som inte delar hennes uppfattning.

Sådant där får mig att må fysiskt illa, det är verkligen inte en situation som frestar mig. Att skriva är en sak, men att vara nervös och hitta de rätta orden där och då, är en annan. Samtidigt så tyckte jag att det var ett bra initiativ och det kändes fel att säga nej. Jag skulle alltså vara där i egenskap av en pappa som har gjort så som Louise Hallin anser att man absolut inte ska göra. Varit hemma med mitt barn ALLDELES för tidigt.

Hur som helst sa jag ja och var sedan skitnervös, men tänkte att det var för en bra sak. Jag vet att det finns många som aldrig ens har tänkt tanken på att det skulle kunna vara ett möjligt alternativ, att dela tiden med sitt barn från början. Inte för att de nödvändigtvis tycker att det är fel, utan för att de av tradition inte tänker på det över huvud taget. Man gör som man alltid har gjort. Och då tänkte jag att någon av dem kanske kunde inspireras när de fick se ett nagelbitande nervvrak på tv som faktiskt hade provat.

I morse skulle det ha varit, men så kunde inte Louise Hallin och då ställdes det in. När de äntligen hade hittat en tid då den andra experten kunde, så kunde inte Louise. Då blev jag plötsligt besviken. Visserligen lättad men besviken. Och Molly som var riktigt peppad, även om hon tyckte att det var jobbigt att hon skulle behöva gå upp så tidigt för att se programmet. ”Men är Daniel typ värsta kändisen”, hörde jag hur hon frågade Lisa i köket. Hon uppmanade mig också att förbereda mig på vad jag skulle säga, så att jag inte skulle framstå som värsta idioten. Att göra henne besviken kändes också tråkigt.

För att nästan ha varit med i Gomorron Sverige är liksom inte riktigt samma sak.

Vi fick bråttom igår, efter att vi hade legat och dragit oss i sängen Korvas och jag. Korvas hade ledigt från dagis och vi skulle gå på hennes livs första teaterföreställning. Vi hade en buss att passa och jag försökte skynda avslappnat, så att min stress inte skulle överföras på Korvasson. Samtidigt som jag rafsade på henne overallen gjorde jag ljudeffekter för när blixtlåset drogs upp och för när kardborrbanden på hennes skor spändes åt. Allt för att hon skulle tänka att om man har tid att göra ljudeffekter kan det sannerligen inte vara särskilt bråttom, och att hon som litet barn lugnt kunde leva vidare i trygg förvisning om att vi var är ute i god tid. Jag vet inte om jag lyckades, men hon skrattade i alla fall när vi sprang nerför trapporna. Det är sju halvtrappor ner och för varje trappa växlade jag sätt att attackera trappstegen. Snabba språng i en, vartannat trappsteg i en annan och snabba stopp i en tredje, och så vidare.

Bussen stannade precis utanför Teater Tre på Rosenlundsgatan, så vi hade till och med några minuters marginal på vår sida när vi steg av. I entrén mötte oss ett hav av barn. Det var dagisgrupper med barn som alla verkade vara äldre än Korvas. De flesta av dem pratade i alla fall. Men eftersom föreställningen riktade sig till 2 – 4åringar, så var det helt i sin ordning. Sedan kom skådespelarna ut i foajén för att försäkra sig om att alla barn hade lyckats få av sig sina ytterkläder och att det var fritt fram för att sätta igång med skådespelet, och sedan gick alla ner till scenen.

Föreställningen hette ”Halli Hallå” och handlade om ”mitt och ditt”, problem som kan dyka upp när man är liten och ska leka med någon annan. Handlingen kretsade runt en blå boll som var otroligt åtråvärd och som båda skådespelarna ville leka med, men som bara en av dem ägde. Här märktes ålderskillnaden tydligt, Korvas satt knäpptyst medan de andra barnen skrattade så att de kiknade och gormade och skrek. ”Bollen är där bakom buskarna!”. Eller som svar på när en av skådespelarna (den som inte ägde bollen) påstod att man får det man hittar: ”Näej, det får man inte alls det, det har min storebror sagt”. Jag märkte att jag själv satt och skrattade, åt barnens enorma engagemang och inlevelse. Korvas däremot var så tyst att jag flera gånger trodde att hon hade somnat, men varje gång jag böjde mig fram för att titta på henne satt hon med stora ögon och bet sig i pekfingret och var fullt fokuserad på allt som hände.

I tre fjärdedelar av föreställningen satt hon så, benhårt koncentrerad och utan att missa en sekund av det som utspelade sig på scenen, men sedan hände någonting. Det var någonting i pjäsen som tog den mognad som uppstår mellan ett och ett halvt och två års ålder i anspråk och då tappade Korvas intresset. Då ville hon hellre krypa på stolsraderna. Men de tre fjärdedelar hon såg sög fullkomligt musten ur henne. Bara några minuter efter att vi rullat ut på gatan, däckade hon plötsligt i barnvagnen, totalt utmattad av alla intryck.

Det var en kamp i morse att hålla ögonen öppna, när Lisa kom in och satte Korvas bredvid mig i sängen. Jag kände mig mer död än levande och låg och försökte få väckarklockan på mobilen att sluta ringa. Varje morgon när jag ska stänga av alarmet blir jag förvirrad av menyn på telefonen, som om jag aldrig hade sett telefonen tidigare och som om det krävdes en utbildad programmerare för att få den att tystna. Jag förstår den helt enkelt inte då. Och Korvas, som ofta ligger nöjd kvar i sängen tills man plockar upp henne, ville denna morgon upp omgående, varför Lisa hade vänligheten att placera henne inne hos mig, innan hon gick till jobbet.

Korvas hade precis vaknat men var otroligt pigg och pratsugen och sprutade ur sig långa obegripliga meningar, samtidigt som jag, stödd på armbågen och klippandes med ögonen, försökte svara henne efter bästa förmåga. Jag nickade till flera gånger, sådär när man plötsligt bara tappar huvudet och sedan vaknar direkt med ett ryck. Efter några minuters nickande kände jag hur hennes lilla hand började klappa mig försiktigt i ansiktet och så höll hon på så ganska länge. För några ögonblick kändes det nästan som att det var jag som var den lilla och hon den stora, som tålmodigt väntade och varsamt smekte mig över kinden och pannan tills jag hade piggnat till nog för att stiga upp. Det var en alldeles magisk känsla och jag såg till att ligga blick stilla för att inte avbryta henne.

Först när jag kände mig säker på att hon var helt färdig, tog jag ett djupt andetag och masade mig upp ur sängen.

Hon kallar mig för mamma igen Korvasson. Det är inte särskilt många tillfällen som hon har kallat mig pappa, men hon har i alla fall haft den goda smaken att inte kalla mig mamma på ett tag. Men nu har hon satt igång med det igen. ”Mamma” ropade hon högt och förvånat och pekade på min datorskärm, när jag satt med henne i knät idag och det rullade upp en bild av mig på skärmen. ”Nej det där är inte mamma, det är pappa” sa jag och då log hon stort och klappade med handen mot sitt bröst, som hon gör varje gång jag frågar var pappa är. Men varje gång någon annan frågar pekar hon på mig.

En morgon för ganska länge sedan (ur ett Korvasperspektiv), när Lisa och Korvas hade stigit upp före mig och jag var på väg nerför trappan, så blev Korvas riktigt glad när hon såg mig och ropade ”hej pappa”. Både Lisa och jag blev väldigt överraskade. Vi blev gemensamt överraskade över att det var en mening, men för egen del blev jag än mer överraskad över hur glad det gjorde mig att bli kallad pappa. Det kändes rent fysiskt, som när någon klämmer en i sidan för att kittlas, fast på ett behagligt sätt. Alltså det kändes inte som att bli klämd i sidan på ett behagligt sätt. Det kändes inte som att bli klämd i sidan över huvud taget, men det var en lika stark fysisk förnimmelse som när man blir klämd i sidan på ett obehagligt sätt – fast behagligt. Alltså att man ganska häftigt rycker eller spritter till, men i det här fallet inombords. Men det känns inte alls på samma sätt när hon kallar mig för mamma. I så fall hade jag känt ett ryckande välbehag mest hela tiden.

Jag vet inte varför det känns så bra att bli kallad pappa, hon vet ju vem jag är och jag vet att hon tycker om mig även när hon inte kallar mig för någonting över huvud taget.  Men när hon säger pappa känns det speciellt, som en bekräftelse på att vi hör ihop, att även hon ser oss som någonting självklart. Någonting att räkna med.

Och jag blev också väldigt glad när Molly sms:ade ”grattis på fars dag, styvfader” till mig igår. Det kändes också som någon sorts bekräftelse, även om det förmodligen inte var menat så.

Nu kanske det låter som att det enda som gör mig glad är att bli kallad pappa hela tiden, men så är det inte. Jag kan känna glädje och bekräftelse på andra sätt också, och även jag har en gräns för hur mycket jag vågar begära.

Det går således bra att kalla mig Daniel i kommentarerna, även i fortsättningen.

Den senaste veckan har Korvas visat upp en helt ny medvetenhet. Som att någon liten del i hennes hjärna precis har växlat om från ett slumrande tillstånd, till att vara fullt aktiverat för omvärlden. Till och med en morgontrött Molly reagerade och tittade på mig med stora förvånade ögon, när hon kom ner till frukostbordet häromdagen och Korvas utbrast ”titta där” och pekade på sin tallrik.

En annan mening hon har börjat säga, som rimmar men som betyder någonting helt annat, är ”sitta här”, samtidigt som hon slår med handflatan mot någon av stolarna. Och det gäller de vanliga stolarna – vuxenstolarna. Det är ett nytt önskemål, på gränsen till ett krav, från Korvassons sida – att tillåtas sitta på de vanliga stolarna. Och när hon gör det känner hon sig stor tror jag, kanske rent av lite viktig. Själv känner jag en viss seger i att även Lisa, som är så noga med att de små barnen måste förstå ordens fulla innebörd för att de ska räknas som ord, har svårt att förneka att Korvas faktiskt menar att hon vill sitta på stolen när hon bankar på den och säger ”sitta här”. Vi är rörande överrens den här gången, det kan inte vara en slump. Idag satt hon bredvid mig på en stol och knappade för fullt på Lisas mobiltelefon och låtsades ringa säkert tjugo samtal, och varje samtal inledde hon med ”hej, ja…”.

Och igår när vi var ute och gick med henne i barnvagnen somnade hon helt tvärt, från att ha varit klarvaken. Lisa tittade på mig och sa: ”Jäklar, vad hände där?”. Och så låg hon så länge, länge för att plötsligt slå upp ögonen och börja skratta. Hon hade lurat oss! Hon lyckades spela oss ett spratt genom att ligga och blunda, i vad som för ett så litet barn måste betraktas som en evighet, så att vi tänkte att hon måste ha somnat på riktigt.

Idag på tunnelbaneperrongen, på väg till en liten inflyttningsfika, var hon helt uppslukad av allt som hände runt omkring henne, med munnen formad som ett litet ”o”, och när hon plötsligt fick syn på den rörliga skylt som visar när tunnelbanan ska komma utbrast hon högt ”OJ”.

På inflyttningsfikat träffade vi en pojke som hade klätt ut sig till Darth Vader, med mask och mantel och hela baletten. En imponerande syn. ”Titta Korvas” sa jag ”där är Darth Vader”. Men precis när jag hade sagt det rättade pojken mig, med en sådan där irriterande viktigpetterröst som barn kan ha, och sa: ”Nej, jag är Darth Malm”. ”Darth Malm!”, upprepade jag högt och förvånat och vände mig åter till Korvas och sa att jag måste ha misstagit mig, att det här inte alls var Darth Vader utan Darth Malm. Jag sa det med en ton som om jag förväntade mig att Korvasson skulle förstå det komiska i situationen.

Men hur medveten hon än har blivit, så förstod hon inte det fullständigt orimliga i att kalla sig själv ”Darth Malm” om man förväntar sig någon som helst respekt.

Likt en tiggare bönar jag efter kommentarer och skäms lite, samtidigt som jag girigt slukar i mig all den, kanske oförtjänta, respons som mina tiggerier genererade. Tack, ni vet hur man värmer en självömkande själ!

Det borde ju rimligen återbetalas med ett alldeles enastående inlägg, som berör och väcker tankar, men dessvärre kommer det inlägget inte idag. Jag har jobbat fram till nu och ska försöka hinna gå och lägga mig en stund, innan jag måste gå upp igen.

Idag var vi på utvecklingssamtal på dagis. Korvas trivs och tycker om att rita och hon fyller hela arken ut i kanterna, men ritar nästan aldrig utanför. Kanske är det därför hon våndas så över strecket hon gjorde med spritpenna på golvet här hemma. Strecket lyser som ett inetsat bevis på att hon åtminstone en gång har råkat rita utanför. Och så är hon ganska tyst fortfarande på dagis och väldigt försiktig i sina rörelser när det är sång och dans. Endast när de har vila sätter hon igång och börjar prata. Här hemma pratar hon precis hela tiden och dansar och sjunger, och tar förmodligen på så sätt igen allt som hon kanske ville göra, men inte vågade, på dagis.

Jag måste verkligen sova nu, men först ta en dusch. När jag skriver detta kommer jag på att när jag googlade på ”korvasbloggen” en gång hittade jag någon sajt som verkligen inte tyckte om min blogg och skrev att den inte var bra och att: ”…dessutom borde Daniel varva korveriet med en dusch ibland..”. Vafan menar de!? Vill de att jag ska blogga från duschen? Jag duschar visst.

I alla fall ibland.

Som till exempel alldeles strax.

Noll kommentarer, fy fan. Det är tur att Korvaspappa har byggt upp en något stabilare inre styrka, med en kurva som pekar svagt uppåt, från ett par dagars dip. Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till.

Men skriva är ändå skit, det är bildkonsten som gäller. Korvas och jag har många idéer och det är bara en tidsfråga innan vi står inför det stora genombrottet. Det första gemensamma alstret är klart och blev väl inte riktigt som vi hade tänkt oss, men vi ser det mer som en uppvärmning, en övning i samarbete. Nu vet vi att vi kan blanda våra olika tekniker och att vår ålderskillnad inte är ett hinder, utan skapar den dynamik som kommer att ge vår konst det där lilla extra.

Så fort vi har fått bukt med det juridiska, kommer det att braka loss ordentligt. Och det är inte omöjligt att Korvassbloggen från och med då enbart kommer att fungera som en auktionssajt. Inget tjafs om pappakänslor hit och dit, utan ren och skär business.