Igår hände någonting som väckte slumrande känslor. Jag skulle ha jobbat, men så fick jag ett samtal om att jobbet eventuellt var inställt, men bara kanske, och hur som helst så skulle det i alla fall inte vara något jobb den dagen. Dagen var avsatt för jobb, även om jag i ärlighetens namn inte var särskilt sugen, men plötsligt hade jag en dag framför mig som var helt öppen. Jag blev otroligt upplivad av beskedet och kände det som att allt var möjligt – som om ett nytt svart hål i mitt eget universum hade uppstått, som jag kunde fylla med precis vad jag ville. Jag hade redan lämnat Korvas på dagis och ville jag skulle jag kunna gå tillbaka till sängen och bara sova, eller så skulle jag kunna sätta igång med något projekt som varit vilande under en längre tid. Eller bara läsa, eller ta en promenad, eller gå på ett museum. Jag satt ner i säkert en timme och bara kände känslan av frihet – känslan av att äga min egen tid. En känsla som jag älskar att ha, men som jag inte har känt så ofta på senaste tiden.

Egentligen är det inget unikt för mig att ha dagar då jag skulle kunna göra vad jag vill. Det är så jag har lagt upp mitt liv, genom att välja tid framför pengar. Men på senaste tiden har känslan av frihet inte kommit i samband med dessa dagar. Möjligen beror det på att jag, i högre grad än tidigare, har ”märkt” dagarna med saker som jag ska ägna mig åt, och i samma sekund som man gör ett val blir det på bekostnad av någonting annat. Allt är inte längre möjligt, i alla fall inte just då – man kan ju inte gå på museum och sova samtidigt. Den största friheten och känslan av att allt är möjligt är alltså i fantasistadiet, inför själva aktiviteten. Förut hade jag sällan någonting planerat, då kunde jag sitta hela dagar och läsa på något kafé, eller bara drömma mig igenom dagen, därför att jag trivdes så bra i det skede där allt var möjligt. Man kan säga att jag gjorde vad många kallar för ingenting, men som i själva verket också är någonting.

Om man hårddrar det skulle man kunna säga att jag har drömt mig igenom en tredjedel av mitt vakna liv, ungefär åtta år. Då har jag dragit bort sömnen, ett snitt på sju timmar per natt, och delat överskottet (mitt vakna liv) på tre. ”Dagdrömma och fantisera i åtta år, det är inte möjligt”, kanske ni säger.

”Jo”, svarar jag då, ”det är just då allt är möjligt”.

I nästa vecka ska Korvas och jag gå på teater. Jag har blivit tipsad om att det kommer att pågå en teaterfestival, Festivalvulkan, för barn i åldrarna 6 månader till 9 år på Teater Tre på Södermalm, mellan den 5:e och 24:e november. Det verkar väldigt mysigt och jag ser fram emot att få dela Korvas allra första teaterupplevelse med henne. Jag är oerhört laddad och har utan Korvassons vetskap tjuvkollat på trailers och vet därför redan lite i förväg vad föreställningarna handlar om. Och vi nöjer oss heller inte med en teaterföreställning, utan vi ska se två. En för de allra minsta (6 -12mån) och en som är från två till fyra. Hon hamnar lite mittemellan kategorierna men det är tydligen inte så noga – mest riktlinjer. Som jag har förstått det i alla fall, det vore ju oerhört snopet om vi fick vända i dörren för att hon är för ung för den ena och för gammal för den andra.

Mörkret suger verkligen musten ur mig för tillfället, så jag kan behöva någonting att se fram emot. Det är mer oklart om Korvas behöver någonting att se fram emot. Hon verkar inte alls lika påverkad av väder och vind som jag och så verkar hon leva i nuet. Själv lever jag verkligen inte i nuet. Inte nu i alla fall. Och när ska man leva i nuet om inte nu? Men oavsett om Korvas behöver framförhållning eller inte, så ska vi meddela dagiset att de får klara sig utan henne de här dagarna och sen är det bara hon och jag och teatern.

Och teater behöver hon helt säkert – hon vet bara inte om det än.

I fredags var jag på två studiebesök kan man säga. Ett på Lisas nya jobb och ett på Korvas dagis. Det märktes att Lisa var lite uppspelt över att få visa sin nya arbetsplats för mig. Själv kunde jag inte låta bli att tänka: ”Shit, har jag blivit så stor att jag har en flickvän med ett eget kontor!”. Det kändes verkligen märkligt. Det kändes mer vuxet än att ha barn. Men det kanske det inte är, det är fullt möjligt att det finns de som är ÄNNU yngre än trettiofem som har flickvänner med egna kontor.

Efter titten gick vi tillsammans och hämtade Korvasson på dagis. Vi smög in och satte oss på golvet och stannade där i säkert tjugo minuter. Korvas mötte oss i brandmansdräkt och var på sitt allra bästa humör. Det här var hennes domäner och hon verkade alldeles lycklig över att vi var där båda två och att hon fick en chans att ordentligt visa oss hur hon hade det. Hon dansade till tonerna av Pippi Långstrump och sprang fram och tillbaka med olika föremål. Det var som att hon ville visa oss allt som fanns där. ”Titta här har vi bollar och här finns det pussel. Här är alla böcker och här vilar vi och här sitter vi och ritar.”

Det var en fantastisk stund och vi gick därifrån med känslan av att Korvas bara trivs bättre och bättre. Och det är en känsla man gärna har.