Jag har fastnat lite i det här med nappen. Egentligen har jag fastnat i fler saker än så och det är mycket som känns trögt. Men jag har i alla fall viljan och då är det fortfarande rätt okej. Utan viljan är det bara trögt. Bäst tycker jag om när det känns som att jag måste bromsa för att inte skena iväg. När jag till exempel skriver ett inlägg och måste hejda mig för att det inte ska bli alldeles för långt. Det tycker jag om. Nu försöker jag inte hejda mig alls och skulle gärna se att jag skenade iväg litegrann, men så fungerar det inte, tydligen. Och då är det bra att jag känner att jag fortfarande kan mjölka ur det här med Korvassons nappbeteende ytterligare.

När jag läser det jag skrev igår märker jag att det saknas någonting i beskrivningen. Någonting som jag, förhoppningsvis bara nu när allt känns trögt, har svårt att beskriva med ord. Därför har jag idag gjort ett försök att illustrera samma sak med bilder. Men jag är också oerhört fascinerad av hennes beteende, så därför förtjänar det helt klart en andra chans.

I den första bilden skulle man lätt kunna tro att hon är arg och ledsen på nappen – att hon inte vill ha den, men så är det alltså inte. Tvärtom, hon vill oerhört gärna ha den, men känner att hon inte har fått ett tillräckligt tydligt okej från min sida och vägrar att stoppa in den själv i munnen. Inte förrän man gör som i den andra bilden finner hon det passande att ta emot den. Att den stoppas in upp och ner, som på bilden, är dock inget krav från hennes sida. Det har att göra med att jag samtidigt försöker manövrera den ganska tunga kameran.