Uppställd och förväntansfull väntar hon i hallen. Under armen bär hon Pigge som en liten portfölj.  En portfölj av trygghet som kan vara nödvändig där nappförbudet råder. Hennes viktiga uppsyn vittnar om att hon inte är på väg till vilket obetydligt ställe som helst. Hon är på väg till dagis och hon är en representant av det fyrkantiga folket.

Jag tycker om det fyrkantiga folket, som i sina overaller, om man kisar, påminner om kartonger. Små färggranna kartonger som bildar små grupper, och som på håll inte alls är olika någon kubistisk komposition av till exempel Braques. Jag säger Braques och inte Picasso, därför att om nu kubismen anses ha två grundare är det närmast ohyfsat att alltid ta den ena som exempel så fort någonting är fyrkantigt. Men det fyrkantiga folket skiter i vilket, de har annat att tänka på. Som att manövrera sina kroppar i de vadderade rustningarna och hålla pli på sina fötter, för minsta felsteg leder till ett fall. Men de landar mjukt och ligger sedan som skalbaggar och sprattlar med benen för att komma på rätsida.

Det fyrkantiga folket är öppna i sinnet och gläds åt de små sakerna. En vattenpöl, ett löv eller en avbruten kvist – allt förtjänar samma respekt. De finner lyckan i sin omedelbara närhet – vid sina fötter.

Det fyrkantiga folket är inte alls fyrkantiga till sitt sätt.