Någonting som liknar en julkänsla tog sin boning i min kropp idag. Och jag som trodde att jag var immun. Jag trodde att den sista lilla gnutta julkänsla jag hade kvar försvann samma år som min mamma dog. Men jag hade fel, någonting har legat och bubblat och väntat på det rätta tillfället att få komma ut.

När jag gick ner med Korvasson för trappan fick hon genast syn på den blinkande julgranen och sa ”tittaaa”. Hon sa det med stor förvåning och på ett sätt som om det vore en nyhet även för mig. Det slog mig att hon kanske förutsätter att vi slutar våra kvällar när hon slutar sina, och att jag därför måste bli lika överraskad som hon över den tjusiga granens mystiska och plötsliga uppdykande.

I hallen hade jag lagt fram hennes pepparkaksdräkt och tomtemössa, så att jag inte skulle glömma att ta med dem till dagis, till deras luciatåg. Korvas hittade tomteluvan och kom in i vardagsrummet och sa ”bössa” och satte den på huvudet och ställde sig för att beundra granen. Några minuter senare kom Molly nerför trappan och utbrast ”neej, ååå, tack”, med uppriktig glädje i tonen, och tog direkt upp sin mobiltelefon för att ta en bild.

Och det var här någonstans som julkänslan smög sig in. Två barn, ett med tomteluva och ett med puffigt, nysprayat och tuperat hår, som fann stor glädje i en blinkande gran. En julglädje som bytte plats med den vanliga morrande, trötta och ilskna morgonstämningen.

Vore jag inte gjord av sten om jag inte tillät mig ryckas med?