Ögat är alltjämt rött och jag har haft två helt fantastiska dagar med Korvasson. Det är som ett återbesök i det gamla livet, före dagis, men med ny energi och en ny, betydligt mer kommunikativ, bebis.

Boken om livet med Korvas får lämna plats för livet med Korvas, och det är ju helt i sin ordning. Det ena är ju en förutsättning för det andra och det gäller att inte glömma bort vad som är viktigast. Jag vill ju inte se mig själv hamna i en situation där jag skriver boken om livet med boken om livet med Korvas.

Det varar som sagt fortfarande från hennes öga och det ser ut som att vi kommer att få ytterligare en dag, som egentligen inte finns, i morgon. I dag velade jag mellan att ta henne till moderna museet och kulturhusets rum för barn. Min längtan efter att se henne framför ett staffli avgjorde valet och det blev rum för barn, men då kanske vi styr vår kosa till moderna i morgon.

Bättre ateljéplats än den i kulturhuset får man leta efter. Den har rymden, ljuset och utsikten – alla komponenter som krävs för att kunna skapa fritt, utan att känna sig instängd. Korvas attackerade duken direkt, utan några funderingar eller tveksamma penseldrag. Allt det som behövde komma ut, fick komma ut omedelbart och sedan var hon klar. Det är ingen idé att stå kvar och dutta när man har vräkt ur sig det mest väsentliga – essensen av sitt innersta väsen. Själva känslan riskerar att gå förlorad i poleringsprocessen, men i det råa formatet lever den kvar och tycker man inte att det är vackert är det bara att acceptera; livet är inte alltid vackert. De innersta tankarna är inte alltid vackra.

Så, ungefär, tror jag att Korvas resonerade.