Korvasson hade frågat efter pappa på skötbordet idag, när det var dags för nattning. Och jag som bara träffade henne på morgonen har längtat. Man vänjer sig fort vid sin dagliga dos. Jag nästan hoppas att hon ska tappa nappen och vakna, så att jag kan springa upp och lägga handen mot hennes kind en liten stund.

Ibland känns det segt när jag ska hämta henne från dagis och måste bryta upp från det jag håller på med, men så fort jag börjar närma mig blir jag ivrig. De sista hundra metrarna skyndar jag mig även om jag har gott om tid. Jag skyndar mig för att få uppleva det lilla ögonblicket precis när Korvas upptäcker att jag har kommit och skiner upp. En sekund då hon påminns om min existens och gläds över den. Sedan vill hon oftast dra med mig på någon aktivitet eller låta mig jaga henne.

Imorgon kommer jag inte att träffa henne alls och då kommer jag att sakna henne mycket, det vet jag. Men det kommer att vara en ganska glad saknad, därför att det bara handlar om en dag. Jag kommer att tänka på att jag får träffa henne ganska mycket på fredag och mycket på lördag och mycket på söndag och ganska mycket på måndag och så vidare. En dag, det är ingenting.

Och på fredag morgon när jag kommer in för att plocka upp henne, kommer hon att säga ”pappa”. Det tror jag. Det hoppas jag.

Ett ord jag aldrig kan bli mätt på.