När jag hämtade Korvas på dagis igår berättade personalen att hon hade tränat på att säga ”nej” hela dagen. Hon gör ju redan det ganska mycket, så det var väl ingenting speciellt med det tänkte jag. Men det visade sig att hon hade lagt in en helt ny nej-växel. Varje mening och varje lång harrang av obegripligheter inledde hon med ett ”nej”.

”Ska vi rita lite”, frågade farfar som var på besök. ”Nej”, svarade Korvas och satte sig bredvid honom och började rita.

De har fått en fin kontakt nu Korvas och farfar. Det gör mig glad att se. Efter en dispyt med Lisa, om att Korvas inte fick smaka (”baka”) rå potatis, som gjorde henne helt förkrossad, gick hon och sökte tröst och stöd hos farfar.

En kväll i förra veckan sa jag till Korvas att jag skulle ringa farfar och att vi kanske skulle gå och hälsa på honom sedan. Dumt misstag. Det visade sig att han inte skulle vara hemma och när jag hade lagt på luren fann jag Korvas vid ytterdörren, där hon stod och sträckte sig mot handtaget och sa ”fafa, fafa, fafa”.

Det önskar jag att min pappa hade sett.