Vi har en rutin när vi ska gå hem Korvas och jag. Den sista biten, som börjar vid porten. Jag parkerar vagnen med Korvasson i precis utanför och så slår jag in koden och ställer upp dörren. Och i samma rörelse som jag sätter fast haken som håller dörren öppen, så gömmer jag mitt ansikte bakom dörren och kikar sedan hastigt fram igen. Då skrattar Korvas, nästan alltid. Hon vet att det kommer och hon väntar till och med på det, men det är ändå roligt nästan varje gång. Ibland gör jag det flera gånger för att locka fram flera skratt. De gånger hon inte skrattar alls känner jag mig lite löjlig.

Sedan öppnar jag dörren ner till källarvåningen där man parkerar barnvagnarna och kör ner med Korvas. När jag har lyft upp henne ur vagnen knackar jag med nageln på glaskupan på en lampa ovanför våra huvuden, och då ler hon bakom nappen. Sedan får hon trycka på knappen för att släcka i källaren och bland står vi kvar en stund och tänder och släcker flera gånger. Och om vi sedan har tur är det även släckt i trapphuset. Det är det oftast vid den tiden vi kommer hem från dagis. Nu när det är så mörkt ute ser man knappt någonting om det är släckt, förutom de lysande röda lampknapparna, men vi måste ändå famla oss fram till andra våningen, därför att knapparna på bottenvåningen och första våningen är för tröga för Korvas att trycka in. Ironiskt nog är knappen på tvåan den enda i hela trapphuset som inte lyser, så den är inte helt lätt att hitta i mörkret. Men vi hittar den alltid och Korvas får tända upp i hela trapphuset. Är det ljust ute blir det inte så stor skillnad när det är tänt, så då vinklar jag upp henne så att hon får se den lysande lampan, som en bekräftelse på sin prestation.

Och sedan återstår det en, ganska händelselös, våning innan vi är framme och öppnar dörren och jag ställer ner Korvas på golvet. Och då tittar vi direkt in till vänster, in i arbetsrummet, för där sitter Sverker, nästan alltid, vid datorn och så vinkar vi och han ropar: ”Hej Korvas”.