Jag ringde mormor idag och föreslog att Korvas och jag skulle komma dit och hälsa på. Hon blev jätteglad när jag ringde, sådär glad så att rösten skar sig och jag kände mig som världens ruttnaste människa som ringer och hälsar på henne så sällan. När någon blir sådär glad när man hör av sig är det ett tecken på att man hör av sig alldeles för sällan. Målet måste vara ett närmast slentrianmässigt ”nämen hej du”, för att veta att man är någon att räkna med. Jag är ingen att räkna med.

”Jo, jag tänkte ju när du inte hörde av dig på min födelsedag att nu vill han väl säga upp bekantskapen. Haha, nej men jag förstår ju att du har så mycket med ditt.” Och jag kände mig ännu vissnare, jag har inte alls mycket med mitt. Det tar fyrtiofem minuter att åka kommunalt till min mormor och ringa går ännu snabbare, och då borde jag kunna göra det oftare än en gång i kvartalet, på sin höjd.

Korvas var jätteblyg och hängde i mina byxben större delen av tiden och sa inte ett knyst. Sedan satte vi oss i soffan och mormor i fåtöljen. Det är alltid så vi sitter när jag hälsar på – en gång i kvartalet. När Korvas hade samlat lite mod hängde hon sig över kanten på soffan och tittade på mormor och sa plötsligt ”hej mormor”. Mormor spratt till av förvåning och det syntes att hon blev väldigt glad.

Och jag lovade tyst för mig själv att inte låta det gå tre månader till nästa gång.