Egentligen är det ingenting speciellt som händer, men jag känner mig lite pirrig och förväntansfull, som dagen innan man ska göra en resa. Korvas har ögoninflammation och jag ska vabba. Om det inte har blivit helt bra till i morgon förstås, men det är ganska lite som talar för det.

Jag drömde om att få vabba redan innan jag fick barn. Det har känts så frestande och lyxigt på något sätt, om det inte rör sig om några allvarliga åkommor, men det får man ju lov att säga att detta inte räknas som. Hon är lite röd och varig om ögonen bara, annars är allt precis som vanligt. Ingenting som kommer att påverka kvalitén på vår dag tillsammans. Hon blir inte jätteförtjust när jag baddar hennes ögon, men heller inte alldeles bestört och är ganska samarbetsvillig.

Eftersom vi egentligen inte skulle ha varit tillsammans i morgon ser vi det som en fribiljett, en chans att göra vad vi vill, utan några krav. Det skulle vi kunna göra varje dag när vi är tillsammans, men det är annorlunda med öronmärkta dagar. Även om man skulle göra exakt samma saker på en öronmärkt dag som på en ”fri” dag så finns det en avgörande skillnad. På öronmärkta dagar har man oftast en föreställning om att man ska göra eller utföra vissa saker, även om dessa saker kan vara att göra ingenting. Men man har ändå i så fall föresatsen att göra ingenting, och då riskerar ”ingenting” att bli som någon sorts planerad aktivitet. I morgon är en sådan dag som svävar omkring fritt i universum, utan att ha fastnat på någons kalender. På sådana dagar har man inte föresatsen att göra någonting, eftersom de egentligen inte finns. De är som svarta hål. Och hur planerar man för dagar som inte finns? Att göra ”ingenting” på sådana dagar sker spontant och kravlöst.

Eventuellt kommer jag ha svårt att somna i natt, som vore jag ett litet barn och i morgon julafton. Och det är nästan så att jag skulle bli besviken om hennes ögon inte varar även i morgon. Hela vår dag tillsammans hänger ju på det – den som egentligen inte finns.

Den ögonmärkta dagen.