En bild bara, varken mer eller mindre.

Korvasson hade frågat efter pappa på skötbordet idag, när det var dags för nattning. Och jag som bara träffade henne på morgonen har längtat. Man vänjer sig fort vid sin dagliga dos. Jag nästan hoppas att hon ska tappa nappen och vakna, så att jag kan springa upp och lägga handen mot hennes kind en liten stund.

Ibland känns det segt när jag ska hämta henne från dagis och måste bryta upp från det jag håller på med, men så fort jag börjar närma mig blir jag ivrig. De sista hundra metrarna skyndar jag mig även om jag har gott om tid. Jag skyndar mig för att få uppleva det lilla ögonblicket precis när Korvas upptäcker att jag har kommit och skiner upp. En sekund då hon påminns om min existens och gläds över den. Sedan vill hon oftast dra med mig på någon aktivitet eller låta mig jaga henne.

Imorgon kommer jag inte att träffa henne alls och då kommer jag att sakna henne mycket, det vet jag. Men det kommer att vara en ganska glad saknad, därför att det bara handlar om en dag. Jag kommer att tänka på att jag får träffa henne ganska mycket på fredag och mycket på lördag och mycket på söndag och ganska mycket på måndag och så vidare. En dag, det är ingenting.

Och på fredag morgon när jag kommer in för att plocka upp henne, kommer hon att säga ”pappa”. Det tror jag. Det hoppas jag.

Ett ord jag aldrig kan bli mätt på.

Uppställd och förväntansfull väntar hon i hallen. Under armen bär hon Pigge som en liten portfölj.  En portfölj av trygghet som kan vara nödvändig där nappförbudet råder. Hennes viktiga uppsyn vittnar om att hon inte är på väg till vilket obetydligt ställe som helst. Hon är på väg till dagis och hon är en representant av det fyrkantiga folket.

Jag tycker om det fyrkantiga folket, som i sina overaller, om man kisar, påminner om kartonger. Små färggranna kartonger som bildar små grupper, och som på håll inte alls är olika någon kubistisk komposition av till exempel Braques. Jag säger Braques och inte Picasso, därför att om nu kubismen anses ha två grundare är det närmast ohyfsat att alltid ta den ena som exempel så fort någonting är fyrkantigt. Men det fyrkantiga folket skiter i vilket, de har annat att tänka på. Som att manövrera sina kroppar i de vadderade rustningarna och hålla pli på sina fötter, för minsta felsteg leder till ett fall. Men de landar mjukt och ligger sedan som skalbaggar och sprattlar med benen för att komma på rätsida.

Det fyrkantiga folket är öppna i sinnet och gläds åt de små sakerna. En vattenpöl, ett löv eller en avbruten kvist – allt förtjänar samma respekt. De finner lyckan i sin omedelbara närhet – vid sina fötter.

Det fyrkantiga folket är inte alls fyrkantiga till sitt sätt.

Vi har en rutin när vi ska gå hem Korvas och jag. Den sista biten, som börjar vid porten. Jag parkerar vagnen med Korvasson i precis utanför och så slår jag in koden och ställer upp dörren. Och i samma rörelse som jag sätter fast haken som håller dörren öppen, så gömmer jag mitt ansikte bakom dörren och kikar sedan hastigt fram igen. Då skrattar Korvas, nästan alltid. Hon vet att det kommer och hon väntar till och med på det, men det är ändå roligt nästan varje gång. Ibland gör jag det flera gånger för att locka fram flera skratt. De gånger hon inte skrattar alls känner jag mig lite löjlig.

Sedan öppnar jag dörren ner till källarvåningen där man parkerar barnvagnarna och kör ner med Korvas. När jag har lyft upp henne ur vagnen knackar jag med nageln på glaskupan på en lampa ovanför våra huvuden, och då ler hon bakom nappen. Sedan får hon trycka på knappen för att släcka i källaren och bland står vi kvar en stund och tänder och släcker flera gånger. Och om vi sedan har tur är det även släckt i trapphuset. Det är det oftast vid den tiden vi kommer hem från dagis. Nu när det är så mörkt ute ser man knappt någonting om det är släckt, förutom de lysande röda lampknapparna, men vi måste ändå famla oss fram till andra våningen, därför att knapparna på bottenvåningen och första våningen är för tröga för Korvas att trycka in. Ironiskt nog är knappen på tvåan den enda i hela trapphuset som inte lyser, så den är inte helt lätt att hitta i mörkret. Men vi hittar den alltid och Korvas får tända upp i hela trapphuset. Är det ljust ute blir det inte så stor skillnad när det är tänt, så då vinklar jag upp henne så att hon får se den lysande lampan, som en bekräftelse på sin prestation.

Och sedan återstår det en, ganska händelselös, våning innan vi är framme och öppnar dörren och jag ställer ner Korvas på golvet. Och då tittar vi direkt in till vänster, in i arbetsrummet, för där sitter Sverker, nästan alltid, vid datorn och så vinkar vi och han ropar: ”Hej Korvas”.