Jag tycker om de första timmarna på dagen, de gånger då man går upp tillsammans med Korvas, när resten av huset sover. Vi brukar få varsin sovmorgon på helgen Lisa och jag och idag var det min tur att vara uppe. Även om det är de timmarna man själv är som tröttast, så är Korvassons tillvaro ganska problemfri. Om hon får vakna av sig själv behöver hon ingen startsträcka och går direkt från av till på, och gläds över den nya dagen. Och när man är ensam om att vara morgontrött och känslig, blir det inga konflikter. De andra surisarna sover och man bråkar ju inte gärna med sig själv eller med den som är sprudlande glad.

Har man tur kan man då få vakna i sin egen takt och sitta och läsa tidningen eller en bok en stund, medan Korvas roar sig själv. Visserligen avbryter hon sina aktiviteter ganska ofta för att visa någonting, men sedan återgår hon till sin lek igen. Senare på dagen är hon ofta mer angelägen om att man ska delta i hennes aktiviteter. Idag var en sådan bra morgon. Jag satt och läste och Korvas körde bil och så lekte vi lite tillsammans och sen lekte hon själv igen och så fortsatte det.

När Lisa sedan kom upp erbjöd hon mig att gå och lägga mig en stund om jag ville, och jag tog tacksamt emot en halvtimme i soffan. Lisa undrade skeptiskt om jag trodde att jag skulle kunna sova i soffan, men det trodde jag att jag skulle kunna och somnade strax. Men så dröjde det heller inte särskilt länge innan Korvas kom med ett tomt russinpaket och en liten vällingskopa och började skopa mig i ansiktet, och mellan skopningarna torkade hon av mig med en kökshandduk. Naturligtvis kunde jag inte sova under de omständigheterna, men det var ändå rätt mysigt att ligga i halvdvala och bli ompysslad en stund.

Trots att skopan skavde mot huden.

Precis när jag började blogga, för drygt ett år sedan, skrev jag ett inlägg om farsor med barnvagnar som morsade på varandra. Jag hade, inte utan viss fascination, upptäckt att andra pappor nickade åt mig när våra vägar möttes. Bara som hastigast – ett snabbt litet ”jag ser dig, du är farsa, jag är farsa, simma lugnt”. Det gjorde mig naturligtvis inte förbannad, trevlighet bör ju mötas med trevlighet, men jag var heller inte helt och hållet bekväm med det. Det är ju liksom inget unikt med att vara pappa, utan en ganska vanlig sak, och har man ett pockande begär efter att vara trevlig kan man ju lika gärna morsa på alla. ”Jag ser dig, du är ute och handlar mat, jag är ute och handlar mat, simma lugnt.” På ett sätt fick det mig att känna mig lite bevakad.

För ett par dagar sedan, när jag var ute och körde med Korvasson, slog det mig att papporna inte längre morsar på mig (ingen annan heller för den delen), och jag kan inte säga att det gjorde mig bestört, men det gjorde mig fundersam. Antingen är det så att de fortfarande morsar, men att jag inte längre ser det, vilket vore oroande, eller så har de slutat morsa, vilket också vore om inte oroande så i alla fall underligt.

Jag började fundera på om jag utstrålar någonting annat nu när jag är ute och kör, än jag gjorde tidigare. Kanske tycker de att jag ser ut som en mallig typ, där jag skickligt värjer för alla stora snökockor på Stockholms isiga gator, med en självklarhet som om jag inte hade gjort annat. Eller tycker papporna att jag har ett alldeles för gammalt barn för att bevärdiga mig med en nick? Tänk om det är så, det vore ju hemskt, att det är någon sorts pappapolicy som jag inte har förstått, att pappor med äldre barn förväntas nicka uppmuntrande mot pappor med yngre barn, för att stärka deras självförtroende. Vilken miss. Vad gör det mig till för sorts pappa i så fall? Kanske kommer jag nu att börja nicka riktigt energiskt åt pappor med små barn, för att kompensera för alla nickar som gått förlorade.

Ju yngre barn, desto yvigare nickar.

Som ni säkert förstår ränner Korvas omkring precis som vanligt, totalt oberörd av sin pappas pladder om påsar och annat nonsens. I vanlig ordning ser hon skönheten i de små sakerna och aldrig blir det så mysigt och hemtrevligt som i en låda, tillsammans med sina närmaste vänner. För vad man inte kan se är att den gode Pigge och den lilla råttan Ronny gör henne sällskap. Tillsammans med dem och de två okokta spagettistrån hon fann i köket, varav den ena hon senare insisterade på att mata mig med, måste hennes tillvaro beskrivas som närmast komplett. I lådan har hon funnit en plats att hämta andan på, efter nästan två veckors sjukledighet från dagis.

Vad man inte heller kan se är att lådan tidigare innehöll tvåhundra ännu mindre lådor, vilket kanske förefaller som helt betydelselös information nu, men det kan komma att ändras.

Om vi bara snabbt går igenom det här med miljöaspekten av påsvikandet. Naturligtvis har de personer, som propsar på yttersta försiktighet vad det gäller användandet av påsar, rätt. Man bör i största möjliga mån undvika att använda, eller framförallt kasta, plastpåsar i onödan. Personligen glömmer jag ganska ofta att ta med egna påsar, tyg eller plast, till matbutiken, varför jag då tvingas köpa. Således samlar jag på mig påsar i en högre takt än jag gör av med dem, i form av skräppåsar. Den kurvan måste jag försöka vända, så att antalet förblir konstant. En in, en ut.

Men själva vikandet av påsarna kan knappast betraktas som miljöfarligt. Snarare är det så att den vikta påsens ringa format ökar chansen till att den ska sparas för att så småningom användas som soppåse, eller återanvändas som bärkasse när man går och handlar. För får den inte plats i lådan slängs den gärna, utan innehåll, av utrymmesskäl. För att inte tala om hur praktisk den är att bära med sig, just när man ska gå och handla. Ännu mer praktisk än en tygpåse faktiskt, därför att den går att tvinga ner i mycket små fickor.

Används den vikta plastpåsen rätt kan den följaktligen vara mer miljövänlig än en tygpåse, därför att dess litenhet gör den mer portabel.

Alltså, låt oss skilja på ett slösaktigt användande av plastpåsen och vikandet av densamma.

Och Korvas mår bra, men är lite lös magen.

Ni kanske tror att jag nu sagt allt jag har att säga i påsvikardebatten, men så är det inte. Jag har knappt börjat. Men tidpunkten för en fortsättning är inte just nu. Just nu är jag precis hemkommen från en begravning, med tillhörande begravningsfika – i det här fallet middag. Och varken sinnesstämningen eller mitt, av möjligen aningen för mycket vin, påverkade omdöme, lämpar sig för vidare utläggningar om påsar, eller för vidare utläggningar om någonting över huvud taget.

Det sitter en post-it-lapp vid mitt skrivbord som det står påsvikarskolan på. En minnesnotering som jag gjorde redan innan jag skrev det första inlägget om de vikta påsarna – en tanke om att det hela skulle sluta med att jag steg för steg visade hur man gjorde. Men först var jag tvungen att bygga upp ett skrikande begär efter viktekniken. Och det är det jag håller på med nu.

Sen har jag sett att de mest oroliga själarna redan har satt igång, genom tipsade länkar i kommentarerna, och det är ju helt i sin ordning. Det gör mig rent av lite stolt. Men glöm inte att ni eventuellt har problem (alltså i huvudet) och att livet aldrig kommer att bli sig likt igen. Kanske kommer min påsvikarskola då att uppfattas som ett hån, det får tiden utvisa. Förresten får tiden utvisa om det blir någon påsvikarskola över huvud taget.

När man väl har börjat vika och verkligen blivit fast, så finns det ingen återvändo, då stannar det inte vid påsar. Plötsligt kommer man på sig själv med att ha vikit ihop papperet till en after eight, eller en öletikett, eller ett matkvitto.

Igår när jag googlade efter ett gammalt inlägg som jag hade skrivit, gjorde jag en fantastisk upptäckt. Jag hittade ett nypublicerat inlägg i en annan blogg, där någon som blivit inspirerad av Korvasbloggen hade vikit trianglar av alla sina påsar. Det är ju enormt fascinerande att ett inlägg i Stockholm kan generera vikta påsar i Karlskrona, redan före lunchtid. Svindlande.

Men jag visste att det var oerhört smittsamt. Minst två högt uppsatta chefer i nyhetsbranschen har redan kommit att bli hängivna vikare. Faktum är att det skedde redan innan de blev så högt uppsatta chefer. Därmed inte sagt att deras chefskap skulle ha någonting med deras påsvikning att göra, det kan man bara spekulera i. Men jag skulle inte bli särskilt överraskad om vi plötsligt fick våra morgontidningar i form av trianglar – oroad men inte överraskad. Och stannar det vid det, kan vi skatta oss lyckliga. För den otäckaste följden vore om det även skulle spegla innehållet, att nyheterna mer och mer kom att handla om påsvikning.

Jag säger inte att det kommer att bli så, men jag säger att det finns en risk och att liknande saker har inträffat. Och då tänker jag närmast på den där småbarnsbloggaren som var så förblindad av sitt påsvikande att han helt glömde bort att blogga om småbarnet.

När jag pluggade i London bodde jag tillsammans med en tjej från Singapore. Vid något tillfälle var hennes mamma och hälsade på och när vi var i skolan på dagarna var mamman kvar i hemmet och fixade. Hon fixade med allt möjligt – städade och lagade mat och så. Hon var inte alls intresserad av att roa sig i den stora staden för egen del. När hon gick ut var det bara för att åka till Chinatown och inhandla råvarorna till kvällens middag. För mig var det en ganska märklig känsla, att ha en främmande människa i lägenheten som ville ta hand om en. Speciellt märkligt var det när hon ville städa i mitt rum, som i förhållande till övriga delar av lägenheten faktiskt var ganska städat, men det förbjöd jag henne att göra. Jag drar gränsen där, vid att andras mammor ska städa mitt rum (min egen mamma skulle det aldrig falla in, inte ens när hon levde). Det finns en gräns för hur liten jag vill känna mig.

Hur som helst hade vi en stor plastkasse under diskbänken som innehöll säkert 150 stycken andra plastkassar i ett hopknycklat skick. När jag kom hem en dag efter skolan fann jag i nämnda kasse 150 stycken påsar, perfekt vikta i trianglar. Jag häpnade och tänkte att det här är fan sjukt! Vem gör så här med sina påsar? Bara galna människor gör så här med sina påsar! Nu förhöll det sig så att det fanns många andra tecken som tydde på att min väns mamma var galen på riktigt, men det är en helt annan historia. Inte en dålig historia, men en annan historia och en historia som aldrig kommer att berättas i Korvasbloggen.

Men naturligtvis blev jag nyfiken och fascinerad och undrade hur hon hade gjort. Speciellt som jag alltid har varit intresserad av geometriska former på ett närmast autistiskt vis, men det är en annan historia. Ingen dålig historia, men en annan historia. En historia som mycket väl kan dyka upp i ett senare inlägg i Korvasbloggen.

Så jag vek upp en av påsarna och vek ihop den igen och sedan tog jag mina medhavda ovikta påsar och vek ihop dem. De följande dagarna gjorde jag samma sak, bara för att öva. Bara för att lära mig och sedan sluta med vansinnigheterna, tänkte jag. Sedan dess har jag sett det som en liten grej jag gör, inget permanent, en liten testfas bara. Det var först för något år sedan, då jag insåg att jag hade vikit alla påsar som kommit i min väg i ett helt decennium, som jag på allvar förstod att det inte rörde sig om någon testfas.

Jag var en fullfjädrad påsvikare, utan ursäkter, det gick inte att komma ifrån.

För några månader sedan upptäckte jag någonting fantastiskt, efter att Korvas hade ritat. Jag skulle städa upp efter henne då jag såg att alla tuschpennorna redan låg i fodralet. Naturligtvis var det jag som redan hade gjort det och sedan glömt bort det, tänkte jag. Man kan ju lätt bli lite förvirrad när stora delar av ens dag går ut på att plocka upp saker, och gärna samma saker flera gånger om dagen. Det är ingenting man fäster någon större vikt vid. Men att det skulle vara Korvas som hade gjort det själv, var ingen tanke som slog mig, ens för en sekund.

Men så hände det igen kort därefter, och den här gången såg jag med egna ögon hur hon satte på korkarna och stoppade ner pennorna i fodralet, en efter en, alla vända åt rätt håll. Jag tyckte att det var enastående. Visserligen var locken inte ordnade efter färgen på pennorna, men det gör inte jag heller när jag plockar ihop hennes pennor. Min omedelbara tanke var alltså att det var fantastiskt och sensationellt, men sen började jag fundera på om det inte var ett något oroande beteende. Ska man verkligen bry sig om sådant redan vid ett och ett halvt års ålder, tänkte jag? Är det verkligen normalt?

Det fick mig att börja fundera över vissa av mina egna beteenden…

När jag skummar igenom mina gamla inlägg märker jag att det finns betydligt fler glapp än tidigare. Fler tomma datum. Jag har förslappats, det går inte att tolka på något annat sätt. Visst, man kan skylla på julledigheter och sjukdomar och nedstämdhet och vad man vill, men förslappningen går ändå inte att komma ifrån. Jular, sjukdomar och perioder av nedstämdhet är ju inte nytt för det här året precis. Folk har firat jular och varit sjuka och nedstämda i alla tider.

Nej, snart inleds ett nytt kapitel i Korvasbloggen där Korvas ordentlighet kommer att behandlas. Det är viktigt. Främst är det viktigt därför att det finns vissa indikationer på att hennes ordentlighet håller på att ersättas med rebelliska fasoner, trots och elände, och om det inte dokumenteras nu innan det är försent vet jag inte när det blir tillfälle.

För snart kommer jag bara att kunna blicka tillbaka, drömmande, på den tid när Korvas gjorde rätt för sig.

Vill bara förtydliga lite, eftersom jag nu nästan känner mig som en barnagare…

Många och delade är åsikterna om vilken av kroppens öppningar som bäst lämpar sig för intag av alvedon.

Delad är också baken, med sina skinkor – portarna till den öppning som så många rekommenderar som den ultimata alvedonslussen. Det är, tro det eller ej, också min favorit och Korvas får flytande alvedon varvat med suppar av följande anledningar: Läkarens rekommendation och diarré. Diarrén kom efter läkarens rekommendation och är således bara en extraanledning. Men när jag frågade doktorn om vilken metod som var bäst och berättade att jag föredrog suppar svarade han att eftersom hon skulle få alvedon flera gånger om dagen i flera dagar kunde det bli ”lite väl mycket grävande i stjärten”, som han uttryckte det – varför ett varvat intag var att föredra.

Sugtabletter tål helt klart att tänkas på, även alvedon med smak (de minnen från när man själv var barn, till trots), men lyckligtvis verkar smärtorna vara på väg bort nu.