Jag har haft huvudvärk ända sedan jag vaknade och Korvas har skrikit stora delar av dagen. En osannolikt dålig kombination. Hon har ätit och sovit väldigt lite och skrikigt väldigt mycket. Och hon har inte tolererat skratt. Varje gång det har skrattats har hon blivit otröstlig. Vissa blir glada av skratt, men Korvas blir förkrossad. Hon fick lägga sig en timme tidigare och gäspade sig igenom godnattsagan och däckade sedan på fläcken.

Och här sitter jag nu, med ett stolpigt inlägg och en huvudvärk som inte släpper. Men en huvudvärk utan skrikande barn är en dans på rosor. En dans – med ett stolpigt inlägg – en lördagskväll.

Deppigt värre.