Det sitter en post-it-lapp vid mitt skrivbord som det står påsvikarskolan på. En minnesnotering som jag gjorde redan innan jag skrev det första inlägget om de vikta påsarna – en tanke om att det hela skulle sluta med att jag steg för steg visade hur man gjorde. Men först var jag tvungen att bygga upp ett skrikande begär efter viktekniken. Och det är det jag håller på med nu.

Sen har jag sett att de mest oroliga själarna redan har satt igång, genom tipsade länkar i kommentarerna, och det är ju helt i sin ordning. Det gör mig rent av lite stolt. Men glöm inte att ni eventuellt har problem (alltså i huvudet) och att livet aldrig kommer att bli sig likt igen. Kanske kommer min påsvikarskola då att uppfattas som ett hån, det får tiden utvisa. Förresten får tiden utvisa om det blir någon påsvikarskola över huvud taget.

När man väl har börjat vika och verkligen blivit fast, så finns det ingen återvändo, då stannar det inte vid påsar. Plötsligt kommer man på sig själv med att ha vikit ihop papperet till en after eight, eller en öletikett, eller ett matkvitto.

Igår när jag googlade efter ett gammalt inlägg som jag hade skrivit, gjorde jag en fantastisk upptäckt. Jag hittade ett nypublicerat inlägg i en annan blogg, där någon som blivit inspirerad av Korvasbloggen hade vikit trianglar av alla sina påsar. Det är ju enormt fascinerande att ett inlägg i Stockholm kan generera vikta påsar i Karlskrona, redan före lunchtid. Svindlande.

Men jag visste att det var oerhört smittsamt. Minst två högt uppsatta chefer i nyhetsbranschen har redan kommit att bli hängivna vikare. Faktum är att det skedde redan innan de blev så högt uppsatta chefer. Därmed inte sagt att deras chefskap skulle ha någonting med deras påsvikning att göra, det kan man bara spekulera i. Men jag skulle inte bli särskilt överraskad om vi plötsligt fick våra morgontidningar i form av trianglar – oroad men inte överraskad. Och stannar det vid det, kan vi skatta oss lyckliga. För den otäckaste följden vore om det även skulle spegla innehållet, att nyheterna mer och mer kom att handla om påsvikning.

Jag säger inte att det kommer att bli så, men jag säger att det finns en risk och att liknande saker har inträffat. Och då tänker jag närmast på den där småbarnsbloggaren som var så förblindad av sitt påsvikande att han helt glömde bort att blogga om småbarnet.