Jag fick ett mejl, apropå en krönika jag skrev häromdagen om olikheter mellan pojkar och flickor – typ. Det var en så fantastiskt fin berättelse (i mejlet alltså, inte krönikan) att jag tyckte att fler borde få möjlighet att läsa den. Så nu får ni det:

 

Mindes plötsligt en midsommarafton i metropolen Ugglarp –
för sisådär 9-10 år sedan:

Solen strålade och hela kollektivet ägnade förmiddagen åt
att plocka blommor, binda kransar och plocka fram den
allra somrigaste outfiten längst ner i väskan.
Snart, snart skulle vi alla ta med oss filtar och
picknick-korgar och hattar och pluntor och halsband och
saftflaskor och tillsammans vandra genom dungen bort
till Folkets Park där vi skulle dansa kring
midsommarstången.
Alla var vi så fina; en del av oss hade ju sparat den
ljuvligaste klänningen just för den här dagen. Att
kombinera sommar med klänning, blomsterkrans och barfota
är en lyx som känns ända in i själen. Det är liksom
dagen vi alla blir prinsessor, oavsett ålder, storlek och
status. Som i en saga.

Mina döttrar Linda och Mollie var söta som sockerbitar.
Rufsiga, busiga och med sand mellan tårna. Mollie med en
vit klänning. Linda med en orange. Jag hade min skira
gröna som skiftade i samma nyanser som löven på
trädgrenarna ovanför stigen där vi gick hand i hand. Hela
gänget med mammor och pappor och massor av fnissiga barn
på väg mot det somrigaste av alla svenska somrar.
Det var då min Markus började gråta. Sådär tyst och
försynt så det gör ont i hela mammakroppen.
Och han ville inte säga varför.

Vi släppte förbi alla prinsessorna och satte oss ner på
stigen i skogen. Han bara grät och jag var förtvivlad
över att inte förstå varför.
Tårar tenderar till att leverera snor, och när Markus
hade snorat ner både sig själv och min skira gröna, blev
han ännu mer ledsen.
– Förlåt mamma, du som var så fin, snyftade Markus och
försökte torka bort det värsta.
– Det gör ingenting. Sa jag. Förstås.
– Alla är så fina. Utom jag, sa min ledsna pojke.
– Men älskling. Du är ju jättefin! sa jag. Förstås.
– Neeehej. Du har en fin klänning. ALLA har fina
klänningar. Utom jag, sa Markus,
– Men du har ju en jättefin skjorta, sa jag.
– Klänning är mycket finare. Skjorta är inte jättefint,
sa Markus.

Så satt vi där på stigen och vaggade. En mamma i skir
sommarklänning och en pojke i shorts och kortärmad
skjorta.
Jag ringde Markus pappa på mobilen.

– Du. Vi kommer snart. Ska bara gå hem och byta om lite,
sa jag.
– Jaha?
– Markus vill ha klänning. Så nu går vi och byter.
– Eeeh… okej.

Så då gjorde vi det. Vi letade fram en av Lindas gröna
klänningar, tog tre av Mollies rosa och gula hemmagjorda
halsband och slängde jumpadojorna under sängen.
Vi gick stigen fram. En mamma i skir grön sommarklänning
och en liten pojke; också i grön klänning och ett gäng
fina halsband som svängde när han skuttade bredvid mig.
Och jag kände hur djävla orättvist allt var.
Och jag oroade mig för hur han skulle bli emottagen när
vi kom fram.
En pojke i klänning och halsband. Lycklig och helt
ovetande om könsroller och regler. Oförstörd och med en
förmåga att bara se det vackra.

Jag förvarnade Markus pappa – som inte var helt övertygad
om klädbytet, men också ville ha en lycklig son.
Systrarna var mest intresserade av att få tillbaka sina
ägodelar efter firandet.
– Varför har du klänning? frågade de andra barnen.
– För att det är fint, sa Markus.
Och så var det inget mer med det.
Barnen lekte hela dagen, Markus var glad och när vi kom
hem bytte han självmant till shorts och t-shirt.
– De kläderna stannar kvar på kroppen, sa han.

Det var bara de vuxna som flera gånger under dagen
kommenterade klännings-kuppen.
Inte inför Markus förstås. Men till mig och Urmas.

Och med hela den här jättelånga historien (sorry, det
blev bara så….) vill jag bara säga att jag tror
stenhårt på att styra barnen undan vissa bestämda
beteenden och roller. Generna tror jag inte ett
ögonblick på.

////Kramar till er alla!!!
Liisa