Precis när jag började blogga, för drygt ett år sedan, skrev jag ett inlägg om farsor med barnvagnar som morsade på varandra. Jag hade, inte utan viss fascination, upptäckt att andra pappor nickade åt mig när våra vägar möttes. Bara som hastigast – ett snabbt litet ”jag ser dig, du är farsa, jag är farsa, simma lugnt”. Det gjorde mig naturligtvis inte förbannad, trevlighet bör ju mötas med trevlighet, men jag var heller inte helt och hållet bekväm med det. Det är ju liksom inget unikt med att vara pappa, utan en ganska vanlig sak, och har man ett pockande begär efter att vara trevlig kan man ju lika gärna morsa på alla. ”Jag ser dig, du är ute och handlar mat, jag är ute och handlar mat, simma lugnt.” På ett sätt fick det mig att känna mig lite bevakad.

För ett par dagar sedan, när jag var ute och körde med Korvasson, slog det mig att papporna inte längre morsar på mig (ingen annan heller för den delen), och jag kan inte säga att det gjorde mig bestört, men det gjorde mig fundersam. Antingen är det så att de fortfarande morsar, men att jag inte längre ser det, vilket vore oroande, eller så har de slutat morsa, vilket också vore om inte oroande så i alla fall underligt.

Jag började fundera på om jag utstrålar någonting annat nu när jag är ute och kör, än jag gjorde tidigare. Kanske tycker de att jag ser ut som en mallig typ, där jag skickligt värjer för alla stora snökockor på Stockholms isiga gator, med en självklarhet som om jag inte hade gjort annat. Eller tycker papporna att jag har ett alldeles för gammalt barn för att bevärdiga mig med en nick? Tänk om det är så, det vore ju hemskt, att det är någon sorts pappapolicy som jag inte har förstått, att pappor med äldre barn förväntas nicka uppmuntrande mot pappor med yngre barn, för att stärka deras självförtroende. Vilken miss. Vad gör det mig till för sorts pappa i så fall? Kanske kommer jag nu att börja nicka riktigt energiskt åt pappor med små barn, för att kompensera för alla nickar som gått förlorade.

Ju yngre barn, desto yvigare nickar.