När jag pluggade i London bodde jag tillsammans med en tjej från Singapore. Vid något tillfälle var hennes mamma och hälsade på och när vi var i skolan på dagarna var mamman kvar i hemmet och fixade. Hon fixade med allt möjligt – städade och lagade mat och så. Hon var inte alls intresserad av att roa sig i den stora staden för egen del. När hon gick ut var det bara för att åka till Chinatown och inhandla råvarorna till kvällens middag. För mig var det en ganska märklig känsla, att ha en främmande människa i lägenheten som ville ta hand om en. Speciellt märkligt var det när hon ville städa i mitt rum, som i förhållande till övriga delar av lägenheten faktiskt var ganska städat, men det förbjöd jag henne att göra. Jag drar gränsen där, vid att andras mammor ska städa mitt rum (min egen mamma skulle det aldrig falla in, inte ens när hon levde). Det finns en gräns för hur liten jag vill känna mig.

Hur som helst hade vi en stor plastkasse under diskbänken som innehöll säkert 150 stycken andra plastkassar i ett hopknycklat skick. När jag kom hem en dag efter skolan fann jag i nämnda kasse 150 stycken påsar, perfekt vikta i trianglar. Jag häpnade och tänkte att det här är fan sjukt! Vem gör så här med sina påsar? Bara galna människor gör så här med sina påsar! Nu förhöll det sig så att det fanns många andra tecken som tydde på att min väns mamma var galen på riktigt, men det är en helt annan historia. Inte en dålig historia, men en annan historia och en historia som aldrig kommer att berättas i Korvasbloggen.

Men naturligtvis blev jag nyfiken och fascinerad och undrade hur hon hade gjort. Speciellt som jag alltid har varit intresserad av geometriska former på ett närmast autistiskt vis, men det är en annan historia. Ingen dålig historia, men en annan historia. En historia som mycket väl kan dyka upp i ett senare inlägg i Korvasbloggen.

Så jag vek upp en av påsarna och vek ihop den igen och sedan tog jag mina medhavda ovikta påsar och vek ihop dem. De följande dagarna gjorde jag samma sak, bara för att öva. Bara för att lära mig och sedan sluta med vansinnigheterna, tänkte jag. Sedan dess har jag sett det som en liten grej jag gör, inget permanent, en liten testfas bara. Det var först för något år sedan, då jag insåg att jag hade vikit alla påsar som kommit i min väg i ett helt decennium, som jag på allvar förstod att det inte rörde sig om någon testfas.

Jag var en fullfjädrad påsvikare, utan ursäkter, det gick inte att komma ifrån.