Ett litet trevande inlägg för några dagar sedan och så förlängdes jullovet… Det var inte meningen, det blev bara så. Igen. Natten därpå författade jag tre rader, men tog bort dem och gick och lade mig. Det kändes för trögt – som att simma i gröt, ungefär. Eller som jag inbillar mig att det känns att simma i gröt, ungefär.

Ändå var det någonting stort jag hade tänkt berätta om, men det hjälpte inte. Jag känner att det är där jag måste ta vid i mitt, nu andra, försök att avbryta mitt jullov. Korvas sade för allra första gången någonting som liknade sitt eget namn. Hon åt sin lunch när vi hörde hur dörren till Mollys rum öppnades på övervåningen, varpå Korvas direkt ropade ”Måly, Måly” . Molly svarade då med att ropa ”Korvas, Korvas”. Då riktade Korvas sitt finger mot taket och sade återigen ”Måly” och sedan klappade hon sig på bröstet, där haklappen nu satt, och sade ”Kåras”.

Det första som slog mig var att det lät väldigt sött när hon försökte säga sitt eget namn. Det andra var att hon kommer att kunna uttala namnet Korvas perfekt, långt innan hon begriper att hon har ett annat namn på pappret.  

 

… Och så har jag tillryggalagt ytterligare några simtag i ”gröten”…