Jag satt och kollade lite bland mina bilder och hittade några, ganska suddiga, från när Korvas och jag var på kulturhusets rum för barn för en månad sedan.

Det fanns en liten brant där med en ganska svag lutning som Korvas kröp upp och ner för när hon skulle transportera sig mellan de två olika planen. På det övre planet fanns det små lådor som man kunde dra ut, med modeller av insekter och annat i, men den största behållningen för Korvas tycktes vara själva branten – transportsträckan. Den var ett äventyr i sig och jag fick intrycket av att hon upplevde den som otroligt mycket brantare och farligare än vad jag gjorde.

Samtidigt som Korvas kröp svischade springande barn förbi henne, och hon verkade vara medveten om att de behärskade branten betydligt bättre än vad hon gjorde. Och plötsligt fick hon något bestämt i blicken och tog ett hårt tag om mitt finger och tvingade mig att, tillsammans med henne, promenera upp och ner för branten ett tjugotal gånger. Sedan släppte hon taget och gjorde det själv, lika många gånger. Och varje gång hon lyckades var hon överförtjust och bubblade av stolthet – och jag jublade, i alla fall de första sex-sju gångerna. Men så fort något annat barn var i närheten stannade hon upp och stod vid sidan av och tittade på, tills det blev fritt fram igen att öva ostört.

Jag vet inte riktigt vad det säger om henne, men det var fint tycker jag.