Korvas hade ont igår och pekade gång på gång på sina handleder och sa ”ont”. Jag vet ju att det släpper med alvedon och ville inte att hon skulle ha ont, men att få i henne vätskan var bland det värsta jag har gjort. Jag försökte stålsätta mig och ignorera hennes protester, trots att det värkte i hjärtat. Att hålla i sitt lilla barn på det där sättet, när hon inte vill, är fruktansvärt. Hon skrek och hade skräck i ögonen och kämpade som om det gällde livet. Jag försökte med olika metoder – lirka och truga, men fick till slut kila in den lilla sprutan, som följer med alvedonflaskan, i mungipan och pressa ut innehållet. Hon hostade som när man får en kallsup och lät som om hon skulle kräkas och sjönk sedan ihop som en säck, helt utmattad och kramade om mig och sökte tröst. Och jag kramade tillbaka och tröstade och kände mig fruktansvärd.

När hon låg så, tätt i min famn, hörde jag hur hon viskade någonting, som ett mantra, men det var så tyst att jag fick anstränga mig för att höra. Så lite krafter hade hon kvar. Efteråt satt vi länge, länge sammanklistrade, båda två med tårar i ögonen. Och jag som redan innan kampen kände mig utmattad och ledsen, trodde nu att jag skulle brista, att hjärtat skulle sluta slå. Det Korvas viskade, knappt hörbart var:

”Nej pappa, nej pappa”

Det känns hoppfullt idag. Igår var krafterna slut och ljusglimtarna få, tycktes det mig. Rent objektivt var ljusglimtarna kanske inte så få, men det kändes tungt – jag var trött. Mentalt utpumpad.

Korvas har en virusinfektion i halsen och det är inte alldeles ovanligt att muskel- och ledvärk följer med det. Men det är ingen fara och bara att vänta ut, även om de kan vara seglivade de där infektionerna. Problemet är att hon inte pallar att vara på dagis med deras tempo, när hon har ont.

Den uppenbara fördelen är att jag får hänga heldagar med Korvas. Nu står hon och tittar på Totoro, hör och häpna, och jag har helt tappat räkningen på hur många gånger vi har sett den nu. Den och Kikis expressbud. Igår mixade jag mellan Kiki och Totoro, Kiki och Totoro ett oräkneligt antal gånger och jag hade inte kraften att inte gå hennes vilja tillmötes. Jag gick till och med på att byta mitt i filmerna, flera gånger.

 Som en discjockey med bara två skivor.

Korvas sitter klistrad framför Kikis expressbud, ytterligare en film av Hayao Miyazaki. Hon har accepterat den som ett komplement till Totoro nu, vilket drar ner enformighetsfaktorn något.

Vi ska strax gå till läkaren och kolla så att allt står rätt till med Korvas. Hon har inte varit sig lik de senaste dagarna – äter dåligt och säger att hon har ont i handlederna. Alltså hon säger inte ”jag har ont i handlederna”, men hon tar sig för handlederna och säger ”ont”.

Och så skriker och gråter hon från och till på ett nytt sätt.

När allt är på banan igen återkommer jag.

Jag har haft huvudvärk ända sedan jag vaknade och Korvas har skrikit stora delar av dagen. En osannolikt dålig kombination. Hon har ätit och sovit väldigt lite och skrikigt väldigt mycket. Och hon har inte tolererat skratt. Varje gång det har skrattats har hon blivit otröstlig. Vissa blir glada av skratt, men Korvas blir förkrossad. Hon fick lägga sig en timme tidigare och gäspade sig igenom godnattsagan och däckade sedan på fläcken.

Och här sitter jag nu, med ett stolpigt inlägg och en huvudvärk som inte släpper. Men en huvudvärk utan skrikande barn är en dans på rosor. En dans – med ett stolpigt inlägg – en lördagskväll.

Deppigt värre.

Av anledningar som jag inte orkar gå in på så slog det mig att jag aldrig har googlat på min mamma. På ett sätt är det ju inte så konstigt, eftersom hon är död, men det är också konstigt av samma anledning. Olikt mig. Vid något av alla de tillfällen som hon har upptagit mina tankar borde jag ha fått för mig att kolla upp henne, bara för att se hennes namn på pränt, tillsammans med levande människors namn.

Så då googlade jag och såg att hon inte fanns. Min mamma är död även på nätet. Inga listor över anställda på banken där hon jobbade, eller någon förteckning över medlemmar från någon konstförening, eller någonting om cancer från Karolinska – inte ens någonting om hennes död. Absolut ingenting. Det känns kusligt, som om hon aldrig hade funnits.

Det som händer när man googlar på min mamma är att man får träffar på mig.  Ironiskt, men så blir det om man har ett efternamn som inga andra har.  Men jag har makten att ändra på det. Jag vet att om jag skriver min mammas namn i det här inlägget så kommer hon att finnas med. Jag har makten och förmågan att återuppväcka henne från de döda. De döda på nätet. Hon kommer att finnas med då, även om hon måste rymmas inom Korvasbloggen, men mer kan jag inte göra.

Det är var människas rättighet, levande som död, att ha åtminstone en träff på nätet. Därför vill jag nu, sekunderna innan jag gör ett nytt googlingsförsök, berätta för er att min mamma hette Ingalill Pernikliski.

Ett nytt år betyder inte ett skit faktiskt, verkligen. Man kan ju inbilla sig det, men det är samma sak. Och vadå nytt? Jorden snurrar ju på precis som vanligt, den har inga brytpunkter. Ett ”nytt” varv – visst, men det är väl ingen som tror att jorden började snurra just natten mellan den 31 december och den första januari? Nej, det är det inte och därför är det nya varv hela tiden, varje dag och varje sekund. Men visst, jag fogar mig. Någon har bestämt att vi ska räkna åren så och då får jag väl finna mig i det, som alla andra. Därmed inte sagt att jag gillar det och att jag inte i hemlighet firar nya år precis när jag vill.

Men så ska man börja skriva 10 istället för 09 när man anger datum, precis lagom till att man nästan har börjat lära sig skriva 09 istället för 08. Men bara nästan. Och samtidigt minns jag otroligt tydligt hur oändligt långt jag tyckte att ett år var när jag var liten. Det första tydliga minnet av ett nytt år, var när jag hade börjat i skolan och lärt mig skriva och daterat mina arbetsblad 1981 i en evighet. Och att då gå över till 82 kändes närmast sjukt – som ett påhitt. Lika befängt som om min lärarinna skulle ha sagt att ”från och med nu ska vi skriva bokstaven ’A’ upp och ner”.

Nu blir det nya år hela tiden, bara man blinkar. De försvinner och blandas ihop med varandra och saker som jag får för mig har hänt ganska nyligen, och då tänker jag för några månader, max ett halvår sedan, kan lika gärna ha hänt för två, tre år sedan. Det händer mig ofta. Men så har jag fått Korvas och då blir allting så osannolikt skevt – två parallella tideräkningar som fungerar helt olika. Jag tycker att jag ganska nyligen har flyttat in i lägenheten där jag bor, men då för två och ett halvt år sedan fanns inte Korvas ens i fantasin, och Korvas känns inte nyligen. Korvas är the big bang och hon har levt ett helt liv under den här perioden. Och i den nya tideräkningen känns det som om Korvas lärde sig sitta för mycket längre tid sedan än vi flyttade in. Flera år tidigare.

För några månader sedan kunde Korvas inte gå, och nu springer hon omkring och ropar ”nej bos” och blir ursinnig om hon inte får titta på Totoro tio gånger om dagen. Det kan inte ha skett på några månader – så stora förändringar sker inte så fort.

Den nya tideräkningen stämmer inte, det är en tids-schizofreni .

Och nu vet jag vad jag ska säga till folk som får barn. Jag ska undvika alla idiotiska klyschor till frågor, som de stackars föräldrarna ändå inte kan svara på, utan tvingas drämma till med andra klyschor till svar. Istället ska jag bara säga:

”Välkommen till den nya tideräkningen”.

Jag fick ett mejl, apropå en krönika jag skrev häromdagen om olikheter mellan pojkar och flickor – typ. Det var en så fantastiskt fin berättelse (i mejlet alltså, inte krönikan) att jag tyckte att fler borde få möjlighet att läsa den. Så nu får ni det:

Mindes plötsligt en midsommarafton i metropolen Ugglarp –
för sisådär 9-10 år sedan:

Solen strålade och hela kollektivet ägnade förmiddagen åt
att plocka blommor, binda kransar och plocka fram den
allra somrigaste outfiten längst ner i väskan.
Snart, snart skulle vi alla ta med oss filtar och
picknick-korgar och hattar och pluntor och halsband och
saftflaskor och tillsammans vandra genom dungen bort
till Folkets Park där vi skulle dansa kring
midsommarstången.
Alla var vi så fina; en del av oss hade ju sparat den
ljuvligaste klänningen just för den här dagen. Att
kombinera sommar med klänning, blomsterkrans och barfota
är en lyx som känns ända in i själen. Det är liksom
dagen vi alla blir prinsessor, oavsett ålder, storlek och
status. Som i en saga.

Mina döttrar Linda och Mollie var söta som sockerbitar.
Rufsiga, busiga och med sand mellan tårna. Mollie med en
vit klänning. Linda med en orange. Jag hade min skira
gröna som skiftade i samma nyanser som löven på
trädgrenarna ovanför stigen där vi gick hand i hand. Hela
gänget med mammor och pappor och massor av fnissiga barn
på väg mot det somrigaste av alla svenska somrar.
Det var då min Markus började gråta. Sådär tyst och
försynt så det gör ont i hela mammakroppen.
Och han ville inte säga varför.

Vi släppte förbi alla prinsessorna och satte oss ner på
stigen i skogen. Han bara grät och jag var förtvivlad
över att inte förstå varför.
Tårar tenderar till att leverera snor, och när Markus
hade snorat ner både sig själv och min skira gröna, blev
han ännu mer ledsen.
– Förlåt mamma, du som var så fin, snyftade Markus och
försökte torka bort det värsta.
– Det gör ingenting. Sa jag. Förstås.
– Alla är så fina. Utom jag, sa min ledsna pojke.
– Men älskling. Du är ju jättefin! sa jag. Förstås.
– Neeehej. Du har en fin klänning. ALLA har fina
klänningar. Utom jag, sa Markus,
– Men du har ju en jättefin skjorta, sa jag.
– Klänning är mycket finare. Skjorta är inte jättefint,
sa Markus.

Så satt vi där på stigen och vaggade. En mamma i skir
sommarklänning och en pojke i shorts och kortärmad
skjorta.
Jag ringde Markus pappa på mobilen.

– Du. Vi kommer snart. Ska bara gå hem och byta om lite,
sa jag.
– Jaha?
– Markus vill ha klänning. Så nu går vi och byter.
– Eeeh… okej.

Så då gjorde vi det. Vi letade fram en av Lindas gröna
klänningar, tog tre av Mollies rosa och gula hemmagjorda
halsband och slängde jumpadojorna under sängen.
Vi gick stigen fram. En mamma i skir grön sommarklänning
och en liten pojke; också i grön klänning och ett gäng
fina halsband som svängde när han skuttade bredvid mig.
Och jag kände hur djävla orättvist allt var.
Och jag oroade mig för hur han skulle bli emottagen när
vi kom fram.
En pojke i klänning och halsband. Lycklig och helt
ovetande om könsroller och regler. Oförstörd och med en
förmåga att bara se det vackra.

Jag förvarnade Markus pappa – som inte var helt övertygad
om klädbytet, men också ville ha en lycklig son.
Systrarna var mest intresserade av att få tillbaka sina
ägodelar efter firandet.
– Varför har du klänning? frågade de andra barnen.
– För att det är fint, sa Markus.
Och så var det inget mer med det.
Barnen lekte hela dagen, Markus var glad och när vi kom
hem bytte han självmant till shorts och t-shirt.
– De kläderna stannar kvar på kroppen, sa han.

Det var bara de vuxna som flera gånger under dagen
kommenterade klännings-kuppen.
Inte inför Markus förstås. Men till mig och Urmas.

Och med hela den här jättelånga historien (sorry, det
blev bara så….) vill jag bara säga att jag tror
stenhårt på att styra barnen undan vissa bestämda
beteenden och roller. Generna tror jag inte ett
ögonblick på.

////Kramar till er alla!!!
Liisa

Jag tror att Korvas är förälskad – i seriefiguren Totoro, tecknad av Hayao Miyazaki. Han som också har gjort filmen Spirited away ni vet.

I början var det gulligt, men nu håller jag på att bli galen och hela familjen går och nynnar på den där förbannade sången ”Totoro, Totoro, Totoro, Totoro”. Filmen är fantastisk och vackert tecknad, men efter att ha sett den, i alla fall bitvis, säkert fyrtio gånger känner jag att jag har uppnått en viss mättnad. Om vi pratar om den försöker vi undvika att nämna namnet. ”Filmen som börjar på t” brukar vi säga för att inte väcka Korvassons begär. Inte för att hon glömmer den för att vi inte nämner den vid namn, men om vi har tur nöjer hon sig då med att bara se den en gång den dagen.

Hon har aldrig varit överdrivet förtjust i att titta på TV eller på filmer, men med Totoro är det annorlunda. Det första hon gör, när man har klätt av henne ytterkläderna efter att ha hämtat henne från dagis, är att springa fram till TV:n och ropa ”Toto”. Sen står hon rätt upp och ner och bara tittar, helt uppslukad. Igår försökte jag lite halvhjärtat att få henne på andra tankar och hitta på någonting annat, men jag var svag och gav upp efter ett tag, när hon blev så bestört.

Idag hade jag stålsatt mig och tänkte att hon måste kunna göra någonting annat än att titta på samma film, varje dag, gärna flera gånger om dagen. Hon blev HELT hysterisk och skrek så att hon knappt kunde andas och tårarna sprutade. ”Totoooo, Totooooo.” Men jag var stark, även om det gjorde ont, och till slut gick anfallet över.

Men i morgon blir det samma visa igen, det är jag säker på.

Den där kramigheten som jag skrev om för några dagar sedan, den fas som Korvas var inne i, som jag hoppades skulle bli permanent, är nu för länge sedan över. Den var ljuv, men varade aldrig särskilt länge. Nu är det samma gamla kalla hand som möter en när man ber om pussar. Antingen ett ”nej” följt av en lång harrang obegripligheter som med all säkerhet styrker nejet, eller det omvända, en lång harrang av obegripligheter följt av ett ”nej”. Oavsett hur det läggs fram är budskapet detsamma: Inga pussar för dig. Ibland säger hon till och med ”nej bos”, och tydligare än så kan det ju knappast bli. Inte själva budskapet i alla fall, artikulationen kunde ju varit tydligare. Men i de där utsatta lägena, när man själv har blottat sig och plutar med munnen, bara för att få kalla handen, känner man sig ju inte direkt manad att läxa upp henne språkligt. ”Det heter puss och inte bos Korvas.” ”Skit samma” tänker hon då, ”du kan kalla det vad du vill, det blir i alla fall inget för dig”.

Men det finns ett knep. Ett knep som jag var ensam om att känna till, ända tills jag avslöjade det för Lisa i förrgår. Lisa såg hur jag fick en puss och bad om en själv, men fick nobben. ”Nej bos.” Då hade jag inte hjärta att inte tala om att jag körde med fula tricks för att få det jag ville ha. Hemligheten är att jaga henne på alla fyra och morra samtidigt. Det tycker hon är roligt och försöker fly, men när man kommer så nära att hon inser att hon aldrig hinner undan så använder hon pussen som ett försvar – en överslagshandling.

(Tror att det heter überslagshandlung på tyska. Om jag har någon tysk läsare är det hög tid att den ger sig till känna nu och hjälper mig med stavningen.)

Jag minns från ett naturprogram som jag såg när jag var liten, hur en mus som stod öga mot öga med en skallerorm, plötsligt började tvätta sig. Sekunden före dödsögonblicket började musen slicka sig om tassarna, därför att hjärnan hade låst sig av all stress. Ungefär så fungerar det här hos oss när vi ska pussas – jag är skallerormen och Korvas är musen.

I längden är det ohållbart.

Jag satt och gjorde någonting på datorn, minns inte exakt vad, men det kan ha varit att jag skrev ett intetsägande inlägg om mina äventyr med en propp som hade gått. Ett inlägg som aldrig visste vart det var på väg och därför aldrig, även om det kändes så när jag skrev det, spårade ur. Det var så att säga ur spår redan från början. Men det innebär inte att jag inte lärde mig någonting, tvärtom. I total motsats till mina spekulationer visade det sig att jag har en finsk läsekrets att räkna med. Och inte nog med det, en finsk läsekrets med smak för ordvitsar. Jag hade inte kunnat ha mer fel i mina fördomsfulla antaganden. Plötsligt minns jag en kommentar från när jag precis hade börjat blogga, där en person upplyste mig om att Korvas betyder öra på finska. Kanske ligger hemligheten bakom Korvasbloggens stora framgångar hos den finska publiken just där – igenkänningsfaktorn. Men nu är det återigen spekulationer, och med tanke på hur fel jag hade senast jag spekulerade borde jag kanske hålla mig ifrån det. Och är det någonting finnarna avskyr så är det spekulationer.

Alltså, jag satt och gjorde någonting på datorn, minns inte exakt vad, men samtidigt satt Korvas och ritade på golvet. Då menar jag naturligtvis på ett papper på golvet – Korvas ritar ALDRIG på golvet. Efter ett tag upptäckte jag att det var alldeles tyst. Hon brukar ju sitta och småprata för sig själv när hon ritar, men nu var det tyst. När jag tittade upp såg jag hur hon hade stängt av resten av världen och stod och studerade solljuset som kom in från fönstret . Hon höjde och sänkte sina armar och vände och vred på dem för att se om ljuset fanns även på andra sidan – öppnade och knöt händerna. Ibland tog hon ett steg framåt, ibland ett bakåt och vid varje förflyttning betedde sig ljuset annorlunda.

Normalt sett brukar hon avbryta sina aktiviteter om hon ser att man försöker fotografera henne, men den här gången märkte hon inte ens när jag tog upp kameran för att dokumentera ett av årets absolut finaste ögonblick.