Jag tror att Korvas är förälskad – i seriefiguren Totoro, tecknad av Hayao Miyazaki. Han som också har gjort filmen Spirited away ni vet.

I början var det gulligt, men nu håller jag på att bli galen och hela familjen går och nynnar på den där förbannade sången ”Totoro, Totoro, Totoro, Totoro”. Filmen är fantastisk och vackert tecknad, men efter att ha sett den, i alla fall bitvis, säkert fyrtio gånger känner jag att jag har uppnått en viss mättnad. Om vi pratar om den försöker vi undvika att nämna namnet. ”Filmen som börjar på t” brukar vi säga för att inte väcka Korvassons begär. Inte för att hon glömmer den för att vi inte nämner den vid namn, men om vi har tur nöjer hon sig då med att bara se den en gång den dagen.

Hon har aldrig varit överdrivet förtjust i att titta på TV eller på filmer, men med Totoro är det annorlunda. Det första hon gör, när man har klätt av henne ytterkläderna efter att ha hämtat henne från dagis, är att springa fram till TV:n och ropa ”Toto”. Sen står hon rätt upp och ner och bara tittar, helt uppslukad. Igår försökte jag lite halvhjärtat att få henne på andra tankar och hitta på någonting annat, men jag var svag och gav upp efter ett tag, när hon blev så bestört.

Idag hade jag stålsatt mig och tänkte att hon måste kunna göra någonting annat än att titta på samma film, varje dag, gärna flera gånger om dagen. Hon blev HELT hysterisk och skrek så att hon knappt kunde andas och tårarna sprutade. ”Totoooo, Totooooo.” Men jag var stark, även om det gjorde ont, och till slut gick anfallet över.

Men i morgon blir det samma visa igen, det är jag säker på.