Jag satt och gjorde någonting på datorn, minns inte exakt vad, men det kan ha varit att jag skrev ett intetsägande inlägg om mina äventyr med en propp som hade gått. Ett inlägg som aldrig visste vart det var på väg och därför aldrig, även om det kändes så när jag skrev det, spårade ur. Det var så att säga ur spår redan från början. Men det innebär inte att jag inte lärde mig någonting, tvärtom. I total motsats till mina spekulationer visade det sig att jag har en finsk läsekrets att räkna med. Och inte nog med det, en finsk läsekrets med smak för ordvitsar. Jag hade inte kunnat ha mer fel i mina fördomsfulla antaganden. Plötsligt minns jag en kommentar från när jag precis hade börjat blogga, där en person upplyste mig om att Korvas betyder öra på finska. Kanske ligger hemligheten bakom Korvasbloggens stora framgångar hos den finska publiken just där – igenkänningsfaktorn. Men nu är det återigen spekulationer, och med tanke på hur fel jag hade senast jag spekulerade borde jag kanske hålla mig ifrån det. Och är det någonting finnarna avskyr så är det spekulationer.

Alltså, jag satt och gjorde någonting på datorn, minns inte exakt vad, men samtidigt satt Korvas och ritade på golvet. Då menar jag naturligtvis på ett papper på golvet – Korvas ritar ALDRIG på golvet. Efter ett tag upptäckte jag att det var alldeles tyst. Hon brukar ju sitta och småprata för sig själv när hon ritar, men nu var det tyst. När jag tittade upp såg jag hur hon hade stängt av resten av världen och stod och studerade solljuset som kom in från fönstret . Hon höjde och sänkte sina armar och vände och vred på dem för att se om ljuset fanns även på andra sidan – öppnade och knöt händerna. Ibland tog hon ett steg framåt, ibland ett bakåt och vid varje förflyttning betedde sig ljuset annorlunda.

Normalt sett brukar hon avbryta sina aktiviteter om hon ser att man försöker fotografera henne, men den här gången märkte hon inte ens när jag tog upp kameran för att dokumentera ett av årets absolut finaste ögonblick.