Korvas hade ont igår och pekade gång på gång på sina handleder och sa ”ont”. Jag vet ju att det släpper med alvedon och ville inte att hon skulle ha ont, men att få i henne vätskan var bland det värsta jag har gjort. Jag försökte stålsätta mig och ignorera hennes protester, trots att det värkte i hjärtat. Att hålla i sitt lilla barn på det där sättet, när hon inte vill, är fruktansvärt. Hon skrek och hade skräck i ögonen och kämpade som om det gällde livet. Jag försökte med olika metoder – lirka och truga, men fick till slut kila in den lilla sprutan, som följer med alvedonflaskan, i mungipan och pressa ut innehållet. Hon hostade som när man får en kallsup och lät som om hon skulle kräkas och sjönk sedan ihop som en säck, helt utmattad och kramade om mig och sökte tröst. Och jag kramade tillbaka och tröstade och kände mig fruktansvärd.

När hon låg så, tätt i min famn, hörde jag hur hon viskade någonting, som ett mantra, men det var så tyst att jag fick anstränga mig för att höra. Så lite krafter hade hon kvar. Efteråt satt vi länge, länge sammanklistrade, båda två med tårar i ögonen. Och jag som redan innan kampen kände mig utmattad och ledsen, trodde nu att jag skulle brista, att hjärtat skulle sluta slå. Det Korvas viskade, knappt hörbart var:

”Nej pappa, nej pappa”