Vilket vanebeteende det är att blogga. För varje dags bortavaro känns det trögare och trögare att komma igång igen. Och min fantastiska tjej som har hållit ställningen medan jag varit borta har pratat om Korvaspappas comeback. Vilken prestationsångest. En comeback låter storartat – någon som dundrar in med nya krafter och tar alla med storm. Inte någon trött typ med mörka ringar under ögonen som inte alls vet vad han ska skriva om.

I torsdags hade jag Korvasabstinens, efter tre dygn med bara några minuters umgänge. Jag blev klar tidigt med jobbet och skyndade till dagis vid ett för att hämta hem henne. Jag längtade efter att bara vara med henne, hålla henne i famnen och ta igen förlorad tid.

Och så var hon skitjobbig och det var inte alls mysigt. Efter ett par timmar kände jag att det skulle ha varit så mycket trevligare om jag hade låtit henne vara kvar på dagis och istället suttit i soffan och läst en bok. Hon skrek hela eftermiddagen till och från. Ett raseriskrik som hon började med för några dagar sedan, som hon tar till när hon inte får som hon vill och som är fullkomligt outhärdligt. Men det går inte att tillmötesgå henne heller, för hon verkar inte vilja någonting speciellt, bara trotsa och vara ursinnig. Hon stampar med fötterna i marken och slår sig själv på händerna och skriker.

Igår blev hon glad när jag kom till dagis för att hämta henne, ville upp i famnen och sa ”hem”. Men så fort jag skulle ta på henne kläderna började hon skrika. Hennes skrik ekade inne på dagiset och alla tittade och undrade hur det var fatt, där jag satt och svettades med ett gallskrikande, sprattlande barn i famnen och försökte tvinga på henne overallen. Så skrek hon hela vägen hem. Jag körde henne som en brandbil framför mig på gatan. Hon skrek i en timme och en kvart, utan en sekunds uppehåll. Hon skrek på både in- och utandning – sjuttiofem minuter av total tortyr. Jag var helt matt i kroppen och pendlade mellan att bara vilja falla ihop och gråta och att tänka hemska tankar om hur jag skulle få tyst på henne. För gott.

Hade Korvas varit någonting man köper – en apparat av något slag, hade jag gått tillbaka till butiken och sagt att den var trasig. ”Den här fungerar inte längre”, hade jag sagt. ”Den har laggat upp sig. Kan ni inte fixa den här så att den blir som den var förut, så vill jag ha en ny, eller pengarna tillbaka.”

Men nu är hon ingenting man köper – ingen apparat. Och förhoppningsvis är det här en övergående fas. Och även denna, upplaggade version av Korvas bjuder på fina stunder.

Här är en från idag.