När allt känns trögt brukar jag gå till bildbiblioteket. Och nu gör det det – känns trögt alltså. Det känns ungefär som om det låg sirap under tangenterna. Sirap som har runnit ut ur huvudet, under ett par veckors tid, och lagt sig som en tjock seg madrass under tangenterna.

Och så hittade jag bilden här nedan och fick fina minnen. Inte bara det att bilden är fantastisk, därför att Korvassons pose är helt fenomenal, den påminner mig också om en tid när hon precis hade lärt sig att stå. Hon kunde stå i timmar på den där fåtöljen och bara titta ut genom fönstret. Jag tror att hon gjorde det mest för att hon kunde. Har man tillbringat hela sitt liv på alla fyra, eller på rumpa, mage eller rygg, måste det kännas rätt sensationellt att plötsligt kunna stå. Allt annat bleknar i jämförelse.

Det var den största sensationen sen hon lärde sig att snurra. Och snurrningen, vilken revolution! Helt plötsligt hade hon trehundrasextiograders uppsikt. Hon kunde snurra sig igenom hela dagar, för att ständigt uppdatera sig om vad som hände runt omkring henne. Precis som en radar.