Jag var beredd på det värsta när jag hämtade Korvas idag och stålsatte mig inför ett eventuellt skriktrauma. Men allt flöt på fint och hon blev glad och jag stannade en stund och pratade med personalen och tänkte att idag är en bra dag. Problemet uppstod när Korvas var tvungen att lämna tillbaka den nalle som hon krampaktigt höll under armen, som tillhörde dagiset. Då bröt helvetet lös, igen.

 Det är så fruktansvärt stressande att klä på ett barn som skriker så att det dånar i hela huset. Den enda tanken man har är att klara av det så fort som möjligt så att man bara kan försvinna ut. Men om det tar lång tid att klä på ett barn vinterkläderna i vanliga fall, så tar det en oändlighet när barnet sprattlar som en galning och ormar sig med hela kroppen. Nu tänkte jag att det skulle fortsätta som i fredags, med en dryg timmes gallskrik utan pauser och jag kände hur kraften bara rann ur mig, men den här gången lugnade hon sig faktiskt redan i barnvagnsrummet och vi fick en ganska fridfull promenad hemåt, i den kalla vintern.  

Det finns någonting uppfriskande med det här vädret, när allt blir kaos. Jag kan inte låta bli att tycka om det ganska mycket, även om jag fryser. När det finns någon yttre omständighet som är eländig är det lättare att känna sig mindre eländig själv. Jag tycker om att allting strular lite, att det inte är så perfekt. Man blir medveten om den enorma samhällsapparat som bara tuffar på varje dag, som man normalt inte tänker på. Den bara finns där, men man märker den först när den inte finns där. När tågen inte kommer eller när det blir strömavbrott. Eller när soporna inte längre försvinner från soprummet.

Vi har ett stort jättefint rum för sopsortering, ett rum som stundtals är rena skattkammaren. Nu kommer man knappt in i det. Ska man kasta glas-, plast- eller grovsopor, måste man nu åla sig förbi ett berg av stinkande påsar med hushållssopor (somliga av dessa har en gång varit vikta i perfekta trianglar). Varje gång jag ålar mig förbi där nu, fantiserar jag om hur många råttor som måste gömma sig därinne. Råttor som värmer sig och äter sopor som aldrig förr. Det måste vara rena rama julbordet för dem därinne, med fester som varar långt in på natten. Deras enda oro måste vara att de inte ska hinna äta upp allting, innan sopgubbarna kommer tillbaka. Tanken på alla dessa råttor får mig att gå på tå därinne.

Trots att det är rätt äckligt är till och med det ganska uppfriskande – en minikollaps i samhället. En funktion som slagits ut av vädret. Det är lite mäktigt – naturen är chefen.

Men bara ett litet, litet tag till kommer det vara uppfriskande, snart är det bara äckligt.