Frågan i mitt förra inlägg, efter saker att analysera, var väl närmast tänkt som retorisk (det kunde ju inte ni veta), men så fick jag ändå några kommentarer med frågor, och om jag inte ens skulle svara på frågor som jag själv har bett om, vad vore jag då för sorts människa? Då vore jag en rätt igenom usel människa. Jag är redan usel nog på att svara på spontana frågor i kommentarerna, och uslare än så vill jag sannerligen inte bli.

Således tänker jag svara på dem alla, i tur och ordning, i en takt som inte ens eventuella högre makter kan förutspå. Det kan gå fort, det kan gå långsamt och analyserna kan bli långa eller korta, men innan jag dör ska jag ha gått igenom dem alla – so help me god. Nu var det ju i ärlighetens namn inte särskilt många, så jag hoppas att jag inte uppfattas som girig om jag avslöjar att det skulle göra mig besviken om jag inte hade många år kvar att leva, även efter att jag har gått igenom dem.

Då börjar vi med dig Agnes, som bad om en analys av någonting som sannerligen inte kan betraktas som ”någonting litet och till synes obetydligt” (som du själv också påpekade i en senare kommentar). Dessutom handlar det om kärlek, vilket var det ämne jag nämnde som exempel på saker som inte bör analyseras. Vi är alltså ute på lite hal is här, känner du det Agnes?

Samtidigt var det inte bara den första kommentaren som dök upp, utan även den kommentar som verkligen kändes och berörde, varför jag inte bara kan låta den gå förbi obemärkt.

Men obemärkt fram till att jag har fått sova en stund, inser jag nu att den måste förbli.