Jag har skrivit om det här förut, jag vet det, men idag blev det så uppenbart, igen. Mitt mentala tillstånd är mätbart i hur observant jag är på allting runtomkring mig. Vissa dagar kliar jag mig i huvudet och tänker att jag nog aldrig kommer att kunna upptäcka någonting nytt. Om jag då ska skriva någonting måste jag pressa fram ett ämne och verkligen försöka tänka efter vad jag tycker, om det jag just pressat fram. Det liknar en känsla av att allt redan har hänt. Så fungerar en oinspirerad hjärna.

En inspirerad hjärna fungerar tvärtom. Plötsligt ser man tusen saker i sin omedelbara närhet, saker som var osynliga dagen innan, men som nu lyser lika klara som gatorna i Las Vegas. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det nu plötsligt har börjat hända fler saker än vanligt, men så är det ju inte, även om resultatet blir detsamma. Den största stressen nu är att man vet att tillståndet inte är permanent och vill man dokumentera det man upplever, är det bråttom. För en snabb anteckning, som gömmer en hel fantastisk saga när man skriver ner den, kan mycket väl bara vara ett par torftiga stödord som man inte längre förstår, när man tittar på det nästa gång. Stressen man känner är positiv, därför att man är uppfylld av så många intryck, men det sker inte utan en viss panikkänsla över att man inte ska hinna ”fånga” allting. Och det gör man heller inte, det går inte.

Idag hade jag en helt fantastisk eftermiddag med Korvas. En eftermiddag fullproppad med upplevelser som jag inte ens hade upptäckt igår, om jag hade fått chansen.  Men visst, hon var extra underbar idag, det var hon. Tror jag.

Eller så var det bara att jag hade förmågan att se det.