Korvaspappa sliter och jobbar hårt med boxar och automater inför utställningen på Handlar´n i Vasastan och jag, Korvasvikarien, har ett erkännande att göra.

De senaste dagarna har jag varit trött och gråten har inte varit långt borta. Du kanske känner igen känslan av att man tycker så synd om sig själv att man måste synliggöra det i allt som händer, smått som stort. Det är sannerligen inte synd om mig, men man vill alltid ha mer, göra mer, känna mer och vara mer?

I Korvasfamiljen är det Korvaspappa som ska prata om allt och Korvasvikarien som, likt den generaliserade bilden av en medelåldersman, inte kan eller vill prata. Korvaspappa är en känslig man, vilket du som läsare säkert redan uppfattat. Det kan göra mig frustrerad på så många sätt, men jag anar att det är en av anledningarna till varför han är så lätt att älska. Att han, när dagarna är sura som rönnbär, bär han mig framåt och får mig känna mig sedd.  

Genom att vara så förbannat hänsynsfull och omtänksam måste även den suraste kärring kapitulera och helt enkelt bli kåt, glad och tacksam!