Jag erkänner att jag har haft en förvanskad bild om min roll som mamma. En bild som jag inte tror jag är ensam om att ha haft. En bild om att jag skulle veta och besitta djupare kunskap om mitt barns rutiner än barnets pappa – i det här fallet Korvaspappa. Att jag dessutom redan gått igenom en blöjbarnsperiod fick mig att känna mig tungt beväpnad med visdom inför striderna.

Sen man är en liten flicka får man veta att det ligger i kvinnans natur att veta hur man tar hand om sitt barn. En naturlig känsla och rörelse. Det är, om inte tidigare, först när du ligger där med ditt nyfödda barn som du inser – jag vet inte vem det här är eller hur den här lilla personen vill ha det.

Oftast är det kvinnan som stannar hemma första tiden, kvinnan som skapar en relation först och kvinnan som sätter regler för vilka rutiner som ska gälla. Omständigheter som ofta ger kvinnan mandat att bestämma och veta bäst. Ett mandat som även skapar rätten att tillrättalägga pappan när det kommer att handla om små saker som pappans sätt att kanske mata och natta sitt barn på kvällen när båda är hemma.

Jag har insett att det är ett jävla sätt och ser det hända överallt. Allt fler pappor är föräldrarlediga, men det går för sakta och det är mycket prat om hur de ska slåss för sin rätt. Jag menar nu att även kvinnorna måste backa, våga lämna plats och släppa in männen. Det nya svarta för kvinnor – att upphöja sin moderlighet och engagemang för marktjänst hemma – är samma retorik som användes av 1800-talets kvinnosakskvinnor och inte för 2010 års kvinna!