Det råder inga tvivel om att det var en maktkamp som utspelade sig här i hemmet i torsdags. Korvas nya raseriskrik är en protest och ett test. En protest mot att hon inte kan bestämma precis allt. Förmodligen har det just slagit henne, att hon kan vilja någonting som hon inte får – att hennes önskan inte är lag. Och det är ett test för att se var gränserna går.

Allt var lugnt när vi kom hem från dagis, men jag hade bestämt mig för att hon skulle äta först, innan hon eventuellt skulle få titta på en film. Dels har hon ätit dåligt i ett par veckor nu och dels har hon uppvisat ett närmast narkomanliknande beteende inför sina filmer.

Hon gick direkt fram till TV:n och sa ”se, se” och började rota bland dvd-filmerna. ”Nej, du får äta först, sen kan vi titta”, sa jag. Då släppte det och ut kom ett raseriskrik som varade i ungefär en och en halv timme. Förra gången var jag gråtfärdig efter en kvart, men denna gång kände jag mig stark. Man ska ju välja sina strider heter det och denna storm kände jag att jag skulle orka rida ut, hur lång den än var. Nästan. Men jag var betydligt piggare än vanligt och orkade hålla mig lugn hela tiden.

När hon insåg att hon inte skulle få se på film, bytte hon föremål för striden. Plötsligt handlade den om att hon ville ha nappen. Den kunde hon absolut få, men varje gång jag gav den till henne spottade hon ut den och skrek ännu högre och pekade på den igen. Ett par gånger plockade jag upp den, men slutade snart, då hela poängen med spelet just var att jag skulle lyda hennes order att plocka upp den. ”Nappen ligger där, det är bara att ta upp den”, sa jag åt henne. Hon slet mig i handen och drog mig till platsen där nappen låg och skrek ”där, där”. ”Ja, det är bara att plocka upp den”, fortsatte jag.

Då gick striden över till tröjan, eller bodyn. Hon krängde sig ur den genom öppningen för halsen och skrek sedan ”töja, töja”. ”Vill du ha på dig tröjan”, frågade jag då. ”ja a a” svarade hon med stammande röst och rödgråtna ögon. Men så fort jag satte på henne tröjan började det om. Så då fick hon springa omkring och skrika med tröjan nere vid midjan. Mina kramar ville hon inte ha och sprattlade med kroppen och sparkade med benen, varje gång jag försökte.

Jag vet att jag kanske inte borde ha tagit den här bilden, mitt i stundens hetta, men jag kunde inte låta bli. Jag valde åtminstone ett ryggporträtt. I handen bär hon locket till en soptunna, vilket blev föremålet för nästa strid.

Fem minuter innan Lisa steg innanför dörren lugnade hon sig tvärt, var hur snäll som helst och betedde sig som om ingenting hade hänt. Hon åt upp sin kalla mat och sedan dansade vi alla tre till Håkan Hellström och Korvas sprang mellan oss och kramade våra ben.