Jag vet inte om Korvas saknar katten Ahlgren, eller om hon ens minns henne. Mycket talar för att hon inte gör det, eftersom det var ett halvår sedan hon flyttade härifrån, men i det undermedvetna ligger det nog kvar. Och att hon tycker om katter, den saken är klar. ”Tatt” säger hon om hon ser en katt, eller ”komma tatt”, om hon vill att katten ska komma till henne eller hon till katten.

För någon månad sedan fick Korvas en elkatt som substitut för Ahlgren, av en vän till familjen. En katt som går på batterier och som säger mjau lite då och då och som höjer och sänker ögonbrynen och vickar på öronen. Den kan göra ännu fler saker, som att kurra och öppna och stänga munnen och mycket annat. Men jag tänker inte gå igenom precis allting den där katten klarar av, därför att det här inlägget inte huvudsakligen handlar om elkatten och dess otaliga funktioner, utan om någonting helt annat. Men många är de, elkattens funktioner, så mycket kan jag säga.

Lyckligtvis har batterierna äntligen tagit slut så att jag kan slappna av. Den har gjort mig rädd ett par gånger den där katten, därför att den kan vara tyst i timmar för att sedan plötsligt jama när man minst anar det. Och oanade jamningar, i ett hem där inga levande katter bor, kan skrämma vettet ur vem som helst.

 Idag gav jag med mig och lät henne ta med elkatten till dagis. Igår fick hon inte det, vilket resulterade i vilda skrik och protester. Men jag tyckte att den var lite för stor och klumpig för att ta med och dessutom inte särskilt kramvänlig, eftersom den har en ganska hård stomme under sin päls, för att kunna utföra alla de tricks jag beskrev här ovan, plus alla de tricks jag lät bli att beskriva. Men det är inte min sak att avgöra vad Korvas finner kramvänligt och inte, utan hennes, och hon är mycket förtjust i den där katten. Och vid närmare eftertanke så har ju även riktiga katter en ganska hård stomme, så mina argument håller inte, det märker jag nu.

Igår kände jag hur som helst att jag var tvungen att hålla på min linje och inte ändra mig och ta med katten, eftersom det skulle ge signalerna att Korvas bara kan skrika så får hon som hon vill i alla fall. Men idag, med vetskapen om hur det kunde sluta om katten inte fick följa med, tillsammans med en känsla av att ”vad spelar det för roll att katten är stor?”, beslutade jag mig för att ta med den.

Nu har jag gjort det igen. Jag har dragit iväg med orden utan att närma mig någon poäng. I själva verket skulle det här inlägget komma att handla om katten på bilden här nedan, som Korvas jagade i en hel timme här ute på gården för några dagar sedan. ”Komma tatt” skrek hon och kunde inte för sitt liv begripa varför katten försvann iväg hela tiden.

Hade jag inte blivit tvungen att avbryta aktiviteten för att ge henne middag, är jag säker på att hon hade jagat katten än idag.