– korvasvikarien tar sig an korvas i korvasbloggen!

Korvas är sjuk och rutinerna och reglerna kommer på kant. Korvas har hela dagen legat i soffan och tittat på film… efter film. Porco Rosso, Det levande Slottet, Totoro, Porco Rosso, Kikis expressbud och så Det levande slottet igen. Korvas tendenser att bli besatt har många slående likheter med hennes fars beteende i alla livets situationer och kanske hinner jag avhandla det spåret också innan Korvaspappa gör comeback efter sin avstickare i reklamfilmsvärlden, men inte idag.

Korvas är inte allvarligt sjuk på något sätt utan lite småfebrig med en snok som rymmer minst ett par ton snor. Som de flesta sjuka så är hennes matglädje obefintlig, men likt de flesta föräldrar i alla tider måste jag ändå tvångsaktigt utföra upprepade försök att tvinga ner något i strupen på henne. Vällingen var inga problem och plats för russin finns det alltid, men givetvis tyckte jag inte att det räckte. Då kan man tycka att det skulle räcka och vara en okej meny för en dag eller två, men så arbetar inte jag. Jag gör ett par matförsök till och snart börjar jag i min frustration tänka irrationellt.

Vi ger aldrig Korvas sötsaker, varken kakor, saft eller annat snask. Idag kom jag ändå för mig, att istället för att ge henne en extra välling, försöka få i henne lite glass?! (För kännedom: Jag kommer neka till det här om Daniel ställer några frågor.) Glass istället för yoghurt som hon tycker så mycket om. Korvas ville dock inte ha vaniljglass hur mycket jag än lockade. Tillslut la jag ett litet russin på skeden och då tog hon tuggan (säkerligen med övertygelsen om att det var just yoghurt), men i förskräckelse spottade hon ut glassen igen och grimaserade brutalt. Hon tittade på mig som jag var helt från vettet och började forma munnen för att utropa sitt missnöje.

För att stilla situationen fyllde jag hennes äggkopp för en fjärde gång. Den här gången med bara russin och sen lät henne återvända till soffan och Totoro. Jag satte mig bredvid korvas och fick själv vackert äta upp glassen, som jag inte alls var sugen på. Lite halvt illamående tänkte jag på, om inte Sverkers lillasyster var något på spåren när hon som liten klagade på att glassen var kall.

Sverkers pappa hade svarat: ”Amanda! Det är en definitionsmässig förutsättning att glassen är kall.”

Jag vet att du saknar Korvaspappa, det gör jag med. Korvasvikarien är inte bara dålig på att fokusera på Korvas (i Korvasbloggen?) utan saknar även talangen att måla fram scener från ett liv som småbarnsförälder på ett spännande sätt. Jag är en torrboll helt enkelt, men jag tror det är därför vi passar för varandra jag och Korvaspappa.

Vi är hemma idag jag och Korvas. Korvas vaknade på tok för tidigt och Daniel hämtade in henne till vår säng. Någon timme senare stiger vi upp och jag försöker rusa ner till vardagsrummet för att göra frukost till Molly. Om jag inte gör frukost till Molly äter hon gärna ingenting, men idag hade hon hällt upp en tallrik jogurt utan någonting till. Jag lät det gå förbi även om det gjorde ont. Ett desperat försök att få se morgonnyheterna blev ett svagt försök och snart satt jag istället och tittade på Det levande Slottet, för kanske 49:onde gången denna vecka.

Korvas får sin välling och jag hör skolan ringa in och jag ropar till Molly att det är dags att gå. Jag ropar på ett ganska stressigt och jobbigt sätt. Önskar jag vore en mer avslappnad typ, men det är jag inte. Molly ska byta strumpor och blir irriterad. Kanske berättigat, men jag blir ändå irriterad tillbaka då hennes ton sen ett dygn tillbaka har legat i samma tonläge och gnagt in i själen. När hon sätter på sig skorna går jag ut i hallen för att säga hejdå och responsen är en uppsyn som skulle gör Gud tokig. Mitt tålamod brister och jag säger åt henne att hon får komma hem tidigare idag och inte ha med en kompis hem – vilket hon alltid annars har.

Min motivering till mitt utspel är således att jag är så sårad över och trött på att bli dåligt bemött att jag tror det gör saken bättre att Molly är hemma tidigare just idag.  Jag säger också högt, för att legitimera mitt eget beteende, att det är en bra idé med tanke på att hon har ont i halsen. Dörren smäller och jag tror jag hörde ett: ”Jag hatar dig mamma ute i trapphuset”.

Gud hade garanterat hanterat det här bättre, men nu är jag ju inte Gud och jag tror inte heller Gud finns.

Ett par tre dagar till av riktigt låg aktivitet får man räkna med, här på bloggen. Jag kan skatta mig lycklig som har Lisa som rycker in och kör hjärt- och lungräddning på det sjunkande Korvasskeppet. Hon frågar inte – hon kapar min blogg, bara sådär. De flesta av er vet om det före mig. Jag kan hända att jag går in ibland bara lite snabbt för att kolla någonting och upptäcker att det finns ett inlägg där, som inte jag har skrivit, som debatteras för fullt. Därför kan jag heller inte vara säker när jag säger att det blir låg aktivitet ett par dagar till. Jag kan ju bara tala för mig själv och inte för några eventuella kapare. Ungefär som att butiksägare till butiker som har stängt över helgen aldrig garderar sig med att säga: ”men det är klart, någon kanske bryter sig in i butiken och håller öppet i alla fall, fast vi har stängt”. Så säger de aldrig, butiksägarna. Det beror på att de tycker att det förefaller så osannolikt. Men det är bara för att deras tjejer inte är lika bra som min. Och inte deras killar heller, för den delen.

Jag erkänner att jag har haft en förvanskad bild om min roll som mamma. En bild som jag inte tror jag är ensam om att ha haft. En bild om att jag skulle veta och besitta djupare kunskap om mitt barns rutiner än barnets pappa – i det här fallet Korvaspappa. Att jag dessutom redan gått igenom en blöjbarnsperiod fick mig att känna mig tungt beväpnad med visdom inför striderna.

Sen man är en liten flicka får man veta att det ligger i kvinnans natur att veta hur man tar hand om sitt barn. En naturlig känsla och rörelse. Det är, om inte tidigare, först när du ligger där med ditt nyfödda barn som du inser – jag vet inte vem det här är eller hur den här lilla personen vill ha det.

Oftast är det kvinnan som stannar hemma första tiden, kvinnan som skapar en relation först och kvinnan som sätter regler för vilka rutiner som ska gälla. Omständigheter som ofta ger kvinnan mandat att bestämma och veta bäst. Ett mandat som även skapar rätten att tillrättalägga pappan när det kommer att handla om små saker som pappans sätt att kanske mata och natta sitt barn på kvällen när båda är hemma.

Jag har insett att det är ett jävla sätt och ser det hända överallt. Allt fler pappor är föräldrarlediga, men det går för sakta och det är mycket prat om hur de ska slåss för sin rätt. Jag menar nu att även kvinnorna måste backa, våga lämna plats och släppa in männen. Det nya svarta för kvinnor – att upphöja sin moderlighet och engagemang för marktjänst hemma – är samma retorik som användes av 1800-talets kvinnosakskvinnor och inte för 2010 års kvinna!

Korvaspappa missköter sin blogg, men det är av en god anledning. Han arbetar, knegar och tjänar in levebröd till familjen. Det är inte ett skrivande uppdrag denna gång utan han är tillbaka i reklamens värld för en vecka. En galen värld som inte verkar ha gått skolan där man lär sig om planering och hur man tar ekonomiskt rationella beslut.

Det lilla jag vet från den aktuella produktionen är att det är inspelning tis-ons nästa vecka, men att manus inte är klart. Att det flygplan som Korvaspappa skulle trolla fram igår har förvandlats till en buss under natten.

Korvaspappa arbetar tillsammans med en galen trebarnspappa som går under namnet 100 (be Daniel berätta om honom – han är banne mig värd ett eget inlägg). 100 ska i alla fall ha berättat om sin oro över att hans yngsta dotter, som i princip är lika gammal som Korvas, inte pratar överhuvudtaget och jag skulle ljuga om jag inte erkände att det kändes bra – att Korvas fick vara den som visade framfötterna för en gångs skull.

Det ligger nämligen viss sanning i det som Korvas kusin Alvin (på blekingska) sa till mig för en tid sedan:
–    Vilken slö bebis ni har!

Korvaspappa sliter och jobbar hårt med boxar och automater inför utställningen på Handlar´n i Vasastan och jag, Korvasvikarien, har ett erkännande att göra.

De senaste dagarna har jag varit trött och gråten har inte varit långt borta. Du kanske känner igen känslan av att man tycker så synd om sig själv att man måste synliggöra det i allt som händer, smått som stort. Det är sannerligen inte synd om mig, men man vill alltid ha mer, göra mer, känna mer och vara mer?

I Korvasfamiljen är det Korvaspappa som ska prata om allt och Korvasvikarien som, likt den generaliserade bilden av en medelåldersman, inte kan eller vill prata. Korvaspappa är en känslig man, vilket du som läsare säkert redan uppfattat. Det kan göra mig frustrerad på så många sätt, men jag anar att det är en av anledningarna till varför han är så lätt att älska. Att han, när dagarna är sura som rönnbär, bär han mig framåt och får mig känna mig sedd.  

Genom att vara så förbannat hänsynsfull och omtänksam måste även den suraste kärring kapitulera och helt enkelt bli kåt, glad och tacksam!

Nu är det bråda dagar och all tid går åt till detta.

Mins ni bilden på Korvas i en låda för några inlägg sedan? Innan Korvas gjorde sig hemmastadd i den, innehöll den mängder av mindre lådor, och det är alltså de lådorna vi nu arbetar med…

Bara för att lätta upp stämningen något, så ska jag berätta om en sak jag gjorde när jag var liten, apropå att vara ensam. Det var i lågstadiet och varje elev skulle anmäla sitt eventuella deltagande i ”roliga timmen”. Jag ville absolut vara med, men hade inga idéer och anmälde mig då, i brist på annat, till att inför klassen sjunga sången ”Det är bra att vara ensam”.

Sången gick såhär: ”Det är bra att vara ensam, det är bättre vara två, men när man ska leka lekar, då är många bäst ändå”. En fullkomligt idiotisk sång och en ännu mer fullkomligt idiotisk idé att inför andra människor sjunga den. Alla kunde den, vi fick sjunga den gemensamt i klassen ibland. Men att därifrån ta steget till att uppträda med den, är ju så fenomenalt korkat att jag än idag blir lite varm om kinderna när jag tänker på det.

Man kan ju i och för sig fråga sig vad det fanns för underhållningsvärde i de evighetslånga danserna, utförda av flickor iklädda baddräkter och benvärmare, till den då rykande färska musiken från filmen Flashdance, som var ett återkommande nummer nästan varje rolig timme. Men de uppträdde åtminstone i grupp. De fick dela på skammen.

När det blev min tur ropade fröken att ”här kommer Daniel som ska sjunga låten Det är bra att vara ensam”. Väl framme vid katedern fick jag panik och tänkte ”vad i helvete har jag gjort”, men insåg att det inte fanns någon återvändo, och det enda jag kunde komma på var att gömma mig under bordet.

Så då satt jag där, under katedern, och väntade på att situationen på något sätt skulle lösa sig. Alla väntade, men ingenting hände. Hjärnan gick på högvarv och tankarna snurrade, tårarna rann och någon potentiell lösning kändes minst sagt avlägsen.  Plötsligt bröt fröken tystnaden och sa ”Daniel vill hellre sjunga låten från under katedern”. Då brast det och jag gråtskrek tillbaka att ”NÄ, DET VILL JAG INTE ALLS DET”. Och efter ytterligare några minuter under katedern kröp jag fram och lunkade sakta tillbaka till min plats.

Det fina är att jag inte har något minne av att folk retade mig för uppträdandet, eller det spektakulära uteblivandet av detsamma, efteråt. Det var ju sannerligen ett fantastiskt upplägg för retningar. Men det blev ingenting sådant.

Det borde jag verkligen ha kommit ihåg i så fall.

Analys – nja, jag vet inte. Låt oss kalla det tankar…

Jag har ofta tänkt att man lurar sina barn. Det är ens plikt och man har kärleksfulla intentioner, men likafullt lurar man dem.

Från spädbarnsålder lär man sig att man aldrig behöver vara ensam och rädd. Trösten är alltid bara några steg bort. Ett litet missnöjesrop och strax hör man vuxna fötter klampa mot golvet – föräldrar som skyndar till undsättning. Man blir kramad, pussad och somnar om i trygghet. Aldrig fäller man en tår utan att stora varma händer snart smeker undan den – väntar och försäkrar sig om att det inte kommer fler.

Att få vara en sådan obestridlig trygghet för någon är en egotripp utan motsvarighet – att få vara en människa med superkrafter, utan brister.

Så talar man om för sitt barn att det är unikt och den vackraste och mest underbara och mest begåvade varelse som någonsin befolkat vår jord. Man gör allt för att det ska växa upp till en trygg individ.

Men så plötsligt börjar barnet förstå och ifrågasätta saker. Barnet förstår att föräldrarna är fullkomligt ofullkomliga, och kommer snart fram till att alla människor är unika – att det inte finns någonting mer alldagligt än att vara unik. Barnet upptäcker att det liksom inte räknas med sina föräldrar som referenser. Det har förstått att alla är ”de vackraste och mest underbara och mest begåvade varelser som någonsin befolkat vår jord”. Så vad gör just MIG så speciell?

Och så plötsligt blir man vuxen. Inte när man fyller arton, eller trettio, eller när man flyttar hemifrån. Man blir vuxen när man inser att man är ensam. Första gången man blir sjuk, utan att någon annan är där. När man är febrig och stapplar upp ur sängen för att blöta en handuk att lägga på sin egen panna. Eller första gången man är så ledsen att man tror att man ska brista, utan att någon kommer för att trösta, eller ens vet om att man är ledsen. Efter det är man för alltid en lite hårdare människa. En människa med skal.

Men då är allt i sin ordning, eller i sin oordning om man så vill. Att få kärlek och uppmuntran är en rättighet för barn – de som mist sina rättigheter blir vuxna tidigt.

Men vem kan klandra sitt barn om det känner sig argt och en smula lurat, och måste ta det avstånd som är brukligt för människor med skal?

För föräldrarna, kan jag bara gissa, är det som att upptäcka att man är ensam en gång till. Att förlora sina superkrafter och sin unikhet – en gång till.

Och varför skulle det göra mindre ont än första gången?

Frågan i mitt förra inlägg, efter saker att analysera, var väl närmast tänkt som retorisk (det kunde ju inte ni veta), men så fick jag ändå några kommentarer med frågor, och om jag inte ens skulle svara på frågor som jag själv har bett om, vad vore jag då för sorts människa? Då vore jag en rätt igenom usel människa. Jag är redan usel nog på att svara på spontana frågor i kommentarerna, och uslare än så vill jag sannerligen inte bli.

Således tänker jag svara på dem alla, i tur och ordning, i en takt som inte ens eventuella högre makter kan förutspå. Det kan gå fort, det kan gå långsamt och analyserna kan bli långa eller korta, men innan jag dör ska jag ha gått igenom dem alla – so help me god. Nu var det ju i ärlighetens namn inte särskilt många, så jag hoppas att jag inte uppfattas som girig om jag avslöjar att det skulle göra mig besviken om jag inte hade många år kvar att leva, även efter att jag har gått igenom dem.

Då börjar vi med dig Agnes, som bad om en analys av någonting som sannerligen inte kan betraktas som ”någonting litet och till synes obetydligt” (som du själv också påpekade i en senare kommentar). Dessutom handlar det om kärlek, vilket var det ämne jag nämnde som exempel på saker som inte bör analyseras. Vi är alltså ute på lite hal is här, känner du det Agnes?

Samtidigt var det inte bara den första kommentaren som dök upp, utan även den kommentar som verkligen kändes och berörde, varför jag inte bara kan låta den gå förbi obemärkt.

Men obemärkt fram till att jag har fått sova en stund, inser jag nu att den måste förbli.