”Varför är donken grön?” frågade Molly när vi gick förbi en mcdonalds på en gata i gamla stan i Riga, då hon såg att skylten var grön bakom det gula m:et. Jag hade ingen aning, men antog att det hade med kommunistfärgen röd att göra.  Att man inte ville förknippa mcdonalds, en symbol för friheten i väst (här kräks jag lite), med ett förflutet med förtryck, för faktum är att m:et med sin röda bakgrund inte är helt olik flaggan med hammaren och skäran. Om detta är den sanna anledningen eller inte har jag ingen aning om, men det är en hyfsad teori tycker jag.

När jag senare rullade ner med Korvas för en barnvagnsramp av betong, kände jag mig så märkvärdig att jag var tvungen att ropa på Lisa som gick ner från andra sidan, via en annan trappa, att hon skulle ta en bild av oss. Fördomsfullt tänkte jag att det inte kan vara en särskilt vanlig syn i Riga, att en man kör omkring med barnvagn. Ögonblicket kändes historiskt. Hjulspåren från Korvassons barnvagn skulle mycket väl kunna komma att bli ett historiskt minnesmärke. Kanske skulle där senare resas ett monument, mitt i rampen. ”Mannen från väst” eller något liknande.

Istället blev vi, Lisa, Korvas och jag, omringade av tre mycket arga tanter. Tanter som inte alls gillade att ha blivit fotograferade med Lisas enorma kamera. ”Apparat die”, sa den argaste tanten, samtidigt som hon knuffade på Lisa och sedan på kameran. Lisa försökte förklara att det var mig och Korvas hon hade fotograferat och inte dem – de hade bara råkat stå mittemellan kameran och oss. Tillslut förstod en av tanterna och blev något mildare och sa ”boyfriend, baby”. Men den argaste tanten förblev arg – och hotfull.

När jag hade tröttnat sa jag ”good bye” på ett sätt som betydde dra åt helvete lika mycket som hej då, men som fick den lite mindre arga tantens ansikte att spricka upp i ett stort leende, samtidigt som hon svarade med ett mycket hjärtligt ”good bye”, som fick mig att förstå att hon tyckte att vi hade uppnått lite sann och äkta kommunikation. Då kände jag mig dum över den mindre trevliga innebörden av mitt ”good bye”, även om den numera knappt alls arga tanten med all säkerhet inte hade uppfattat den.

Förmodligen var tanternas reaktion också ett spår av det förflutna. Blir man fotograferad med en så stor kamera måste det vara någonting lurt på gång, inget snack om saken. Vi hade ju att göra med tanter som fostrats till misstänksamhet.

Av hänsyn till den inte fullt så arga tanten, väljer jag en bild där inte hon är med, men den argaste tanten, hennes bakgrund till trots, känner jag att jag har en upp på.

Lustigt nog syftar jag inte på hon som hytter med näven i bakgrunden. Hon var bara ganska arg.