Pappa ringde igår och frågade hur det var med mig. ”Jag blir orolig när det inte står något i bloggen” sa han. Det var fint, även om det är aningen speciellt att en blogg kan fungera på det sättet. Som en mätare på att man mår någorlunda bra, eller i alla fall är vid liv. ”Jag bloggar alltså lever jag.” Hur orolig ska pappa då inte ha varit för ett och ett halvt år sedan, när jag aldrig bloggade? En konstant gnagande oro för att jag var död.

Tänk noga igenom, alla ni som inte har någon blogg, vad ni utsätter era föräldrar för.

Dessa rader kan alltså ses som en försäkran om att jag lever även idag, för pappa och för alla andra som eventuellt undrar.

Men håller andan litegrann, det gör jag.  Jag sparar in på mina andetag till senare, när jag har fått lite bättre andedräkt, för just nu är den ganska unken. Bildligt talat alltså, även om min andedräkt just idag möjligen är lite unken även bokstavligt talat, som resultat av att Lisa och jag drack öl igår. Eller ja, egentligen enbart som resultat av att jag drack öl. Att det var i sällskap av Lisa påverkar ju knappast min andedräkt. Lisas eventuella unkenhet får hon redogöra för själv. Antingen här i kommentarerna eller på något annat lämpligt sätt. Eller kanske inte alls. Alla vill inte redogöra för sina andetag och det måste man respektera.

Vad som däremot är säkert är att det faktum att Lisa och jag träffades utanför hemmet igår, påverkar de bildliga andetagen positivt, vilket har lett till att de är mindre unkna idag än de var innan vi träffades igår. Så tänk på det när ni träffar människor som luktar illa.

Att bildligt talat kanske de luktar gott.