I måndags hade vi vår vän Lina hemma på fika. Hon hade kakor med sig och så drack vi kaffe.

Förutom kakorna hade Lina sin lilla energiska hund Alva med sig, som Korvas väldigt gärna ville umgås med. Korvas var försiktig och gjorde först några tafatta försök att klappa henne och lade sig sedan nära och bara tittade. Efter ett tag fick hon för sig att hunden kanske helst ville bygga med lego. ”Giko” kallar hon det för. Så Korvas drog fram sin legoplatta och erbjöd försiktigt hunden en kloss. När Alva inte tog emot den prövade Korvas med en annan färg. Kanske skulle en röd kloss falla hunden i smaken. När hon inte tog emot den heller prövade Korvas med en gul och så vidare, men Alva var helt enkelt inte den sortens hund som tycker om att bygga med lego. Hon är för rastlös kan man tro, eller så är det typiskt hundar att inte gilla lego. Det kan man inte veta, om man aldrig har provat. Tanken har inte ens slagit mig. Jag har kliat dem bakom öronen och tagit ut dem på promenader, men jag har aldrig försökt med lego.

Helt fördomsfullt har jag bara förutsatt att det här med lego inte är någonting för hundar. Korvas förutsätter ingenting. Hon ville bli kompis med en hund och det var lika självklart att prova med lego som med klappar bakom öronen.

Med ett så öppet sinne finns det inga gränser och mycket talar för att många av hennes framtida vänner kommer att vara djur. Djur utan gränser.

Djur som gillar lego.