Jag är förlorad.

Sverker har introducerat mig för Derren Brown och jag är förlorad och det kommer att få ödesdigra konsekvenser för Korvasbloggen. Senast någonting liknande inträffade var när hela familjen var fast i word battle. Den fällan har jag sedan länge kommit ur, men bara för att nu få ett återfall med en annan drog.

Ska bara skriva ett inlägg och sedan lägga mig tidigt ikväll, tänkte jag, igår. Först ska jag bara titta på några youtube-klipp, där Derren Brown hypnotiserar folk på tunnelbanan, så att de glömmer bort vilken station de ska gå av på. Fantastiskt. Ett klipp till hinner jag med, sen ska jag blogga och så fortsätter det. Internet slutar liksom aldrig, det är det som är problemet. Man är inställd på att inte avsluta någonting mitt i – man går ju inte mitt i en film. Men när filmen aldrig tar slut, då får man problem.

Men det är fantastiskt. Igår pekade Korvas på datorn och sa ”dansa” eller ”dassa” snarare och mindes hur vi i förrgår kollade på några musikvideos som vi dansade och klappade händerna till. Så då gjorde vi det igen en stund, ända tills hon plötsligt sa ”Pippi”. Jag hann tänka för en sekund vilken otur det var att vi inte hade någonting med Pippi här hemma, men så tänker en hjärna som är formad i den gamla tiden, i den nya har vi Pippi, bara vi ber om det. Några snabba tryck på tangenterna och Mick Jagger eller vem det nu var fick plötsligt fräknar och långa flätor och var stark och bodde tillsammans med en häst och en apa.

Mick Jagger (eller vem det nu var) blir Pippi och Korvas förvandlas till en tungt andandes liten människa och varje tillstymmelse till rastlöshet i hennes kropp rinner av. De enda rörelser man kan upptäcka nu är ögonens, bröstkorgens och det lilla pekfingrets, som skrapar mot nagelbandet på min tumme.

Så här är jag nu, mitt i en film som aldrig tar slut.

Ett klipp till bara, sen ska jag skriva en bok…