Jag fortsätter att beta av, annars blir det aldrig klart.

extAnnten

När jag skall äta, börjar jag alltid med det bästa. Mina smaklökar är på topp, jag är sugen och njuter hejdlöst oavsett om det är en lyxig smörsås tillredd på Fina Restaurangen, eller en bit av favoritgrönsaken till en vardagsmiddag.
Många är uppfostrade med att ”spara det bästa till sist”.
Varför då?
Tänk om sist aldrig kommer ???? Då missar man ju en helskottas massa njutning.
Kan appliceras på det mesta, inte bara mat …
Älskog, arbete, att unna sig något man längtar efter. Osv.

 

Korvaspappa:

Ja, ”sist” kommer ju på ett sätt aldrig, men på ett annat sätt alltid. Frågan är bara vad som blir sist. Tanken om att njuta så mycket som möjligt är ju tilltalande, men om man alltid börjar med det bästa slås hela belöningssystemet ut. Svaret finns i sista raden: ”att unna sig något man längtar efter”. Hur ska man hinna längta efter någonting att unna sig, om man alltid går direkt på det godaste?

Ni vet knepet med att hänga en morot i ett snöre framför en häst (eller möjligen en åsna), för att den ska gå framåt. Hästen (eller åsnan) vill alltså röra sig framåt för att den är sugen på moroten.

Det kan ju knappast vara en slump att man så sällan ser ryttare som hänger sin morot bakom hästen (alternativt åsnan).