För ett par veckor sedan slutade Korvas att äta. Hon slutade naturligtvis inte helt, men jag skulle säga att hon hoppar över ungefär tre fjärdedelar av alla middagar. Hon skriker istället. Skriken började ungefär i samma veva som hon slutade äta middagar och därför tänker jag att det kanske finns något samband. Hon skriker sig mätt, men törstig blir hon. Hon tar små korta vätskepauser så att hon ska orka fortsätta skrika. ”Bik, bik” ropar hon då och då är det mjölk hon vill ha. Sen sätter det igång igen.

Så var det idag, efter dagis – skrika och kasta nappen. Sen åkte tröjan av igen, på samma sätt som tidigare – ut genom öppningen för halsen.

En ynklig Molly som hade dragit ut två tänder satt i soffan och tittade på TV. En ganska lång stund fick hon sällskap av Korvas, som stod blick stilla på golvet och skrek samtidigt som hon också tittade. Hon var ganska inne i filmen och då och då blev skriken lite mättade, utan särskilt mycket energi bakom, bara för att ta fart igen. Eftersom det var så ohyggligt länge sedan jag själv stod och skrek och tittade på film samtidigt, kände jag mig frestad att prova. Det kanske fungerar som en stämningsförstärkare, lite beroende på vad det är för film som visas. Men det är tveksamt om Molly upplevde det så.

Samtidigt som jag satt och funderade över hur länge sådana här perioder av vansinnesskrik kan hålla i sig, började en melodi surra i huvudet på mig. Molly i soffan med blodiga bommullstussar i munnen och en gallskrikande Korvas på golvet och jag med en irriterande melodi i huvudet.

”Nu är det fredagsmyyyyyyys”