Vi skulle fixa pass åt Molly och Korvas idag. Molly och en vän åkte i förväg, Lisa kom från jobbet och Korvas och jag från dagis. Efter att vi hade hoppat av bussen, Korvas och jag, gick vi förbi en portal i anslutning till rådhuset. Korvas pekade på den och ropade förvånat ”Aaa”, och när jag själv tittade på den insåg jag att hon hade rätt – det var ett a, inget snack om saken.

Väl inne i på passexpeditionen, efter att vi hade väntat en kvart eller så, började Korvas plötsligt med sitt vansinnesskrik. Det ekade i hela lokalen och det var många människor där. Lisa hade inte kommit än och jag blev sådär fruktansvärt stressad som man kan bli i dessa situationer, när man vet att andra blir störda, men när ingenting av det man gör fungerar. Jag försökte hålla henne i famnen och lugna henne, men det gick inte. Hon sparkade och ormade sig som en vettvilling.

När Lisa kom efter vad som kändes som en evighet, men säkert bara var några minuter, gjorde hon ett försök men skriken fortsatte. När man är själv med sitt skrikiga barn är det okej, men när det sker på platser där man känner allas kritiska blickar och irritation blir det nästintill outhärdligt – panik i kroppen. Lisa stod med Korvas runt hörnet från mig, när jag plötsligt hörde hur hon pratade med någon, med ganska lugn men irriterad röst. Samtidigt som jag gick för att se efter vad som hände hörde jag hur rösterna blev mer irriterade och jag såg en man gå bort från Lisa och säga ”men plocka upp barnet!”.

”och du behöver inte lägga dig i”, svarade Lisa.

”Ja du verkar ju väldigt lugn”, sa mannen ironiskt. Och då brast det för mig, jag såg rött, och gick fram till honom och frågade vad FAN han höll på med. Jag var rasande inombords, av kombinationen stress och ilska, och stod väldigt nära honom. Hotfullt nära skulle jag nog ha beskrivit det som, om jag själv varit åskådare. Förmodligen upplevde han situationen som just hotfull och blev snabbt väldigt mild i tonen och berättade att han bara ville väl – han ville bara hjälpa till.

Jag kan inte redogöra exakt för vad jag sa, eftersom jag var oerhört upprörd, minst sagt, men jag berättade att han inte direkt hjälpte till när han kom och uttryckte sin irritation över skriken och uttryckte sina synpunkter på hur Lisa borde ha hanterat Korvas. Och jag frågade om han inte förstod hur fruktansvärt stressande situationen var som den var, utan att han lade sig i. Och jag frågade om han inte förstod att vi hade försökt lugna henne i famnen, men att det inte fungerade.

Det är en otroligt ovanlig situation för mig att vara sådär rasande arg på någon, i alla fall att visa det, men sånt där gör mig helt galen. Om han tyckte att skriken var jobbiga borde han ha förstått att det obehag han upplevde bara motsvarade en tusendel av den sprängande panikstress vi kände.

Jag kan inte berätta det här särskilt bra märker jag, jag är fortfarande lite uppskakad av händelsen.

Men det kanske blir en ny spännande historia att berätta senare i veckan, när Korvas och jag ska dit igen, för att göra ett nytt försök. För Molly gick det bättre, men att ta perfekta passfoton av småbarn är en historia för sig.